Niklas har bjudit hem en kollega från Rumänien på middag. De fixar maten och jag som är lite febrig skulle bara få ligga i soffan. Men jag tänkte att jag skriver ikapp med en snabb reseberättelse istället.
Det började med att jag fick låna en bok av mamma; El Camino av Shirley Maclaine. Sen hade vi ganska snabbt införskaffat nya gåvänliga skor, väldigt fina ryggsäckar och diverse smått och gott och lättviktigt som man kan behöva på en pilgrimsvandring i Spanien.
Så, vi flög till Madrid och åkte därifrån tåg till Pamplona. Sen började vi gå västerut, mot Atlanten. Leden börjar egentligen i Frankrike, i St Jean Pied de Port, men vi hade förstått att de första milen är snudd på helvetiskt jobbiga (även om det är värt det för man får gå bland vildhästar och får upp på platåerna) och vi hade bara några dagar på oss att uppleva caminon.
Vi fick våra allra första stämplar i pilgrimspassen i katedralen rakt bakom denna vy. När man har pilgrimspass har man tillgång till alla härbärgen som finns längs vägen, vilket innebär sanslöst billigt boende.
Vi hade tur med vädret; det var nästan alltid mulet på förmiddagarna när vi vandrade, när vi anlände till där vi skulle övernatta blev det soligt, varmt och lite odrägligt.
Här och där har folk trillat av pinn och minnesplatser ordnats.
Uppe på höjden innan Uterga. Att gå nerför denna höjd blev en insikt i att det också är väldigt jobbigt att gå nerför.
En vinkran. Jajamen. Tyvärr var den torr just när vi var där, men av andra vandrare fick vi sedan veta att den "funkade" lite senare samma dag. Alltså, gratis vin och vandringen hade kunnat bli både väldigt lättsam och humoristisk en stund. Men så är det ju med alkohol, det blir jobbigare efteråt. Som nån jävla Karma-effekt. Jag var nöjd med att den var tom. 50 meter från kranen såg vi en råpackad asiat vingla omkring på torget så antagligen var det han som tömt den.
Inne i en gullig kyrka med en gullig präst fick vi stämplar.
I en liten by med ett par hundra invånare vandrade vi rakt in nåt slags medeltidsfirande, med marknad och tjohej-fest. Vi köpte vansinnigt god ost, oliver och vin och avnjöt på det superba härbärget.
Här har vi tjohej-fest redan vid lunchtid. En söndag.
Sista vandringsdagen och vi skönjer slutmålet Santo Domingo de la Calzada. Sen åkte vi buss till Burgos där vi virrade fram och tillbaka minst en mil innan vi insåg att tågstationen låg utanför stan och man måste ta taxi dit (eller buss men vi hade ju virrat så mycket). På tågstationen, i väntan på tåget till Madrid bokade vi hotellrum för natten på mobilen. Lyckades få rum på ett hotell i lyxklassen för nästan inga pengar alls. Min högra vad var stenhård och ordentligt smärtsam, fötterna svullna så det var löjligt och vi båda var extremt lättvaggade!
Tanken är att vi ska återuppta denna vandring i maj, och då gå från Léon till Santiago de Compostela, ca 32 mil på max tre veckor. Och jag kan knappt vänta.
