I morse när jag stod i duschen studsade maken in i badrummet och ropade Hejdå! Men va fasen, tänkte jag, han steg ju upp för fem minuter sen?! Han gör ofta så, kliver upp och klär på sig, springer ett varv bland barnens rum och ropar Gomorron och sen säger han Hejdå... Jag brukar sucka och klaga, jag skulle ju gärna umgås lite, planera middag och så, bara en liten stund. Så, där stod jag med balsam i håret och svarade "Men, vad bråttom du har jämt!"
Nu hör det kanske till saken att maken har slutat snusa. Och kanske brist på nikotin gör en människa lite... krånglig? För han reagerade med att fräsa att han måste ju för fan fara för att kunna komma hem i vettig tid på eftermiddagen. Såå inte likt honom.
Och sen, på eftermiddagsfikat på jobbet fick jag telefon. Det var V i receptionen som sa att jag skulle komma förbi henne på vägen från fikarummet, för jag skulle hämta blommor som levererats. Såå likt honom.
Kollegerna vek inte en tum från min sida och krävde att jag skulle öppna papperet och läsa kortet högt, de hade verkligt svårt att tro att jag inte har en älskare. På andra plats kom att det skulle vara en av mina patienter som skickat blommorna.
När det stod klart att det verkligen var maken fick de kvinnliga kollegerna nåt blankt i blicken och de manliga la armarna i kors och sa "Det här kommer vi aldrig att berätta hemma."
Limefärgade rosor, det var nåt nytt för mig. Såklart att de måste förevigas!
Jag har nog världens sötaste man.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar