På riktigt alltså, det har varit rätt knapert med sommarvärme hittills men nu är det härligt till och med på kvällarna. Jag sitter på baksidan och solsurfar, maken har cyklat iväg för att köpa vin till kvällens middag, Daizy dåsar i skuggan, alla barnen ute på vift och vi har en vecka kvar på semestern. *tar en klunk isté och hoppar med ögonbrynen*
Igår var jag med om något revolutionerande. Trodde jag. Vi hade parkerat på Coop och jag gick före (som vanligt, maken har söndagstakt varje dag) mot Coop-byggnaden. Precis när jag skulle korsa vägen kom en stor amerikanare mullrande i sakta mak. Jag stannade för att låta den passera och då tutade chauffören och ropade "Hallå!" ut genom sidorutan. För en sekund kastades jag 20 år tillbaka i tiden, till den era när sånt kunde hända utan att man kände själva bilföraren, och jag kunde inte bestämma mig för om det var patetiskt eller hysteriskt kul. Jag bestämde mig för det senare. Men så såg jag att jag ju kände chauffören. Fan också, var det bara därför han tutade??! Jaja, efter kom maken med en något konfunderad uppsyn (som han sen vägrade erkänna att han haft) och jag skrattade hela vägen in till varukorgarna. Han som tutade är för övrigt en av de få i den här stan som faktiskt blivit skjuten av polisen. Det hände på 70-talet och jag var inte ute i svängen då eftersom jag var typ 12 år, eller nåt, men jag minns skriverierna i tidningarna. Anledningen till att jag nu är halvbekant med den mannen är att han för nästan 20 år sen bodde granne med en kompis till mig, och mer otvungen och socialtörstig person har jag sällan mött. Och han glömmer inte att han träffade mig ett par gånger hemma hos sin granne.
I onsdags var vi på middag hemma hos M & U, det var gott och trevligt och kubbspel och "Med andra ord" som vanligt. Jag och M som brukar sopa mattan med grabbarna i alla grenar (nåja) hade plötsligt stora problem. Till och med "Med andra ord" gick trögt. Jaja. M frågade min man, med anledning av att han aldrig nånsin verkar bli arg över nånting, hur han gör sig av med sina aggressioner. Han svarade att han kör på ettans växel hela vägen in till stan. Tänk er den synen! (sanningen är att han har inga aggressioner, han är omänskligt lugn.)
Kolla, man kan tro att vi lärt henne "Hur gör flickorna i Stockholm?", men hon bara njuter av värmen.
6 kommentarer:
Matte kikade över min axel och kommentaren var "så fula fötter kan bara vara Vilmas". Om du vill tolka det på bästa sätt så kan vi ju säga att du har fötter som är små och nätta som en nioårings ;-)
*asg* Och jag som är så nöjd med mina oådriga fossingar!! :-D
Vilken underbar sommarbild! Både i bild och text ;-)
Och nu förstår jag preciiis vad som menas med flickorna i Sthlm :-D
Tack! :-) Visst är Daizy söt när hon gör den mooven? ;-)
Idag när vi promenixade förbi er så var hon ute och lekte vakthund på altanen, grymt avskräckande för alla inbrottstjuvar ;-)
Haha, ja visst är de lustiga de där små? Och faktum är att de ursprungligen _är_ vakthundar! Eller snarare larmhundar skulle man kanske kalla dem. :-)
Skicka en kommentar