Oliver är 17,5 år och antagligen den sista levande avkomlingen till min älskade Amanda. Han föddes i min vita skinnsoffa hemma på Hertsön på Valborgsmässoafton 1991.
Det blev en syster också, som fick flytta hem till sin egen pappa, men jag vet tyvärr inte om hon lever längre. Både Almeda (som flickan fick heta) och Oliver togs om hand av dåvarande kollegor till mig, vilket kändes jättebra.
Jag tappade kontakten med kollegorna med åren, men nu råkade jag träffa Olivers matte förra helgen och då bestämde vi att vi måste träffas, eller jag måste träffa Oliver innan han dör.
Det var en sällsam känsla att hålla i en katt som min katt har fött, efter så många år. Han spann ljudligt och jag ville inbilla mig att spinnandet var en direkt hälsning från Amanda. De är inte lika varandra alls, Amanda var en svart/röd sköldpadda och 25% siames. Olivers pappa var faktiskt renrasig Norsk skogkatt. Och resultatet blev som synes en rejäl bondkatt! :-)
Han är lite stel i lederna vintertid så hans matte har gett honom artrosmedicin som lättat besvären lite. Han drömmer så våldsamt på nätterna så han ramlar ur soffan eller sängen eller var han nu ligger. Han hör nog lite dåligt också. Men han går omkring på vägarna i Svartöstan som en Kung; lugn och värdig med högt hållet huvud. Och han lystrar även till namnet Mysen.
Jag saknar Amanda.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar