Jag, en höginkomsttagare

Läser med stigande förvåning och en känsla av svår förolämpning i Aftonbladet att jag räknas som höginkomsttagare. Av regeringen minsann! Frågan om huruvida barnbidrag ska slopas för höginkomsttagare ska tas upp, och då snackar man i termer som "om man tjänar minst 20000:-/månad behöver man inte barnbidraget". Och denna gräns föreslås av personer som tjänar runt 100000:-/månad. Vilket skämt. Att de kan sova på nätterna ter sig för mig rätt udda, vad har de för fel liksom?
Jag tjänar idag 20665:-/månad men har såklart då studieskulder efter tre år på universitet. Hade jag fortsatt jobba som undersköterska hade jag utan tvivel haft en bättre nettoinkomst än jag har idag. Det är liksom tacken för att man utbildat sig. Eller det kanske är jag som ska tacka?

Jag har faktiskt ingen i bekantskapskretsen som tjänar mindre än jag, och de har inga jättemärkvärdiga jobb; sjuksköterskor, vaktmästare, ingenjörer, butikspersonal, officerer... För att inte tala om alla mina kolleger då. Att jobba för att hålla ner sjukskrivningstalet genom rehabiliterande fysioterapi skattas inte särskilt högt, helt enkelt.

Och då kommer nån och påstår att jag är "höginkomsttagare". Måtte ordet ramla ner i halsen på dem och fräta upp deras stämband. Så det blir tyst på dem.

Det är ändå så, att fast jag vet att jag inte är någon höginkomsstagare, så är jag nöjd! Såklart, jag har råd med allt jag behöver och kan till och med spara en del.
Det är väl egentligen bara när jag läser sånt här, som jag lägligt nog just idag hittade i en annan tidning, som jag inser att världen kryllar av Icke Verklighetsförankring. Att framställa den här killen som en "helt vanlig student" blir nästan lite för mycket för mig, han är långt ifrån en vanlig student. Jag vågar mig på en kvalificerad gissning; han lånar inte ens till sina studier. Och det är ju kul för honom, men kom inte här och glöm nämna vem han är, liksom.