När jag var 17 år och gick gymnasiet satt jag och polarna ofta i Badhuscafeterian på lunchraster och håltimmar. Vi drack kaffe och höll ögonen på de snyggare grabbarna, ibland stoppade vi pengar i den gamla jukeboxen och lyssnade på nån aktuell låt som
"2 av oss" med Efva Attling. En fredag eftermiddag när vi satt där ganska ensamma, jag, Eva och Maggan, kom det fram två spanska killar i 20-årsåldern och slog sig ner hos oss. Den ene såg ut som en vanlig kille och den andre såg ut som Adonis själv, Gud i himmelen vad snygg han var. Om jag minns rätt så var de i stan som studenter under begränsad tid bara, så de kunde ingen svenska alls utan pratade bara engelska med oss. De berättade lite om hur exotiskt de tyckte Luleå var, och snö hade de ju i princip aldrig sett förr. De föreslog ganska snabbt att vi skulle ses på stan samma kväll, och eftersom det var Adonis själv som kläckte idén svarade vi med tindrande fjollögon att vi självklart ville träffa dem också.
Sagt och gjort, en tid bestämdes och sen informerade vi ytterligare ett par av våra kompisar om att två spanjorer, varav en 11-poängare, ville umgås med oss. Jag tror vi var fem stycken, Agge och Katti G också, som tog bussen in till stan den kvällen, för att sedan tillsammans med spanjorerna åka vidare till den lilla lägenhet de hyrde på Skurholmen. Där festade vi, sjöng och dansade och hade väldans trevligt, men ingen fick napp på Adonis tyvärr. Han bara for omkring där och var snygg.
När vi skulle ta sista bussen hem drog det ut på tiden så pass att när vi äntligen kom iväg var det jäkligt bråttom. Vi sprang ungefär 500 meter över isen som var täckt av säkert 30 sm snö, och det var ingen loj liten lunk, vi gav verkligen järnet eftersom en missad sista buss skulle innebära att någon förälder måste hämta oss. Ville vi inte. Jag vet inte om jag tagit ut mig så mycket någon gång i mitt liv, varken förr eller senare, jag hade på riktigt blodsmak i munnen och det enda jag hörde var mitt eget hjärtas vansinniga bultande. Men vi hann med bussen!
Det gick ju bra, det var ingen fara och spanjorerna var hur rekorderliga som helst. Men hur kunde vi veta det i förväg?? Hur naiva var vi egentligen? Som mamma till två tjejer på 15 och 16, måste jag säga att det är rätt många gamla minnen som börjar dyka upp för deras arma moder nu...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar