Jag är lite avundsjuk på boendet, det är skitsnyggt och jag skulle trivas finfint! I själva lägenheten. Men när det är skrivet med en liten gäspning, som att detta inte alls är märkvärdigt för ett par i dryga 30-årsåldern, som om "jahaja, vi brukar köpa matvaror när vi är i Asien, senast förra veckan köpte vi den här kryddan *snark*, i nästa boende ska vi ha en divan i walk-in-closeten *verkligen helt på Svensson-nivå*", då blir jag helt matt.
Det ÄR märkvärdigt! Det ÄR inte alla som kan leva så. Varför i helskotta låtsas man att det är det? Man kan lätt tänka sig att Sara Trus lider av någon slags prestationsångest; visar man att man är imponerad så avslöjar man att man bor betydligt enklare och Gud Förbjude detta. Bildtexterna och hela detta "vänder vant på de spröda grönsakerna"-ordvalet blir direkt äckligt. Och man anar genast det där vi kallar Missunnsamhet. Har sett det i hemma-hos-reportage förr och det är inte klädsamt.
Nå, annars händer inte mycket. Eller, vardagen äter upp all tid, så kanske man ska säga. Vi fick snö idag, måtte den inte stanna. Inte redan. Hönsen och tupparna har inte vågat sig inte ut i det farliga vita utan sitter och trycker på övervåningen. Inga ägg ännu, men de verkar ha fattat att man kan ligga i värpredena i alla fall.
Tuppen Leif, satt inomhus och skrek i morse.
Min företagshemsida är mer eller mindre färdig, nu väntar jag på visitkorten jag beställt, sedan drar jag i med stora artilleriet i form av brev till veterinärer och anslag i diverse anläggningar. Hittills har det alltså bara kostat pengar, detta med att vara egen företagare, och om det inte blir mer än så, ja då har jag i alla fall försökt. :-)
