Hemma sen en dryg vecka

Kändes som jag var borta en månad från jobbet, det måste betyda att det var en vilsam och bra vecka i USA! Vi tog ju en liten roadtrip genom South Carolina första lördagen, ner mot kusten och Charleston.

På vägen stannade vi på en mack och köpte kaffe. Jag chansade på French Vanilla och därmed fick jag nåt på hjärnan: Hur ska jag kunna kopiera denna dryck som just gjorde mig religiös??

På söndagen åt vi middag på Vapiano! Så fick jag alltså veta att det är en kedja och inte något som bara finns i Gamla Stan.

Starbucks. Valde såklart French Vanilla igen men det var inte alls samma som på den där macken...

Hooters. Tyyypiskt amerikanskt hak, alltså ett sånt där man ser i filmer, med bås längs ena långväggen och väldigt opräktigt med unga servitriser i supertajta små kläder som frågade om vi "guys" var okey var fjärde minut. Mysigt på nåt skruvat vis! Under veckan hos Eva och Ulf blev det en del promenerande mellan allt shoppande. En dag åkte vi ut till ett område byggt som det typiska Charleston. Riktig söder alltså. Jättemysigt!

Eva och Willow som precis ruskar på sig lite.

Husen i bakgrunden ser ganska pluttiga ut framifrån men de sträckte sig jädra långt bakåt, det var rätt stora kåkar.

Sista kvällen, när vi återinstallerat oss på hotellet, var Niklas hungrig och åt "Disco Fries" på en mysig bar. Var bara tvungen att ta kort på skylten på dörren. Disco Fries var förresten en historia för sig... aldrig har jag ätit så goda pommes med så smaskiga tillbehör!

Och senare på kvällen blev det en helt sagolik oxfilé på Ruth´s Chris Steakhouse. Tydligen tvärkokar de köttbiten innan de fräser på den i panna! Lät lite spännande.

Och nu är vi alltså hemma och i full gång med vardagen igen. Och då plötsligt verkar båda mina flickor vara på väg att lämna boet! Rebecka flyttar till sin pappa på torsdag och Emelie har börjat prata om att flytta ihop med sin Robert. Vadan detta?! Ska vi bli ensamma två veckor i stöten plötsligt? Jädra tur att det inte är tal om en helt annan stad i alla fall... :-)

Home alone

Jaha, nu är vi i USA! Resan hit gick friktionsfritt ända till Chicago, där det pyttelilla planet som skulle ta oss till Charlotte blev försenat nästan två timmar. Vi satt på planet hela tiden och väntade på avisning. Och när de väl kom och började avisa... herregud vad de spolade. Nåväl, vi landade i Charlotte och där väntade vi förgäves på våra väskor. En otroligt trevlig flygplatskvinna (efter en stund sa Niklas; Ja vad tror du, är hon drogad eller tror du hon är sådär?) hjälpte oss så att väskorna skulle levereras till hotellet så fort som möjligt.

                               Utsikt från hotellrummet.

Sen hämtade vi hyrbilen och tack vare lånad GPS tog vi oss direkt till hotellet. GPS is da shit! Ska inte åka en meter utan GPS i fortsättningen. Nästan.
Incheckning, parkering och inkastande av väskor på rummet, sen middag. Vi åt på ett ställe som heter Flemings, det var gudagott. Och jättedyrt. Tidigt snark och tidigt uppvaknande på lördag morgon. Vi tog bilen och åkte mot Charleston i South Carolina. Niklas ställde in GPS:en på "shortest way" och det visade sig vara en turlott. Så himla synd att jag inte knäppte kort efter vägen!! Mellan motorvägssträckorna var vi på mindre vägar där man förväntade sig att stöta på Earl Hickey med anhang, det var skithäftigt.

                 Som alltid tittar Niklas extra mycket på elektriska lösningar.

Strax innan Charleston finns Tanger Outlet, där stannade vi och handlade lite Converse-skor till tjejerna, och lite annat smått och gott. Sen tillbaka "fastest way" vilket betydde bara motorväg och inga hillbilly-vägar. Middag på Vapiano och sen tillbaka till hotellbaren för ett glas vin innan natti natti.
I hotellbaren stod TV:n på och jag noterade att de körde ett bildspel med Whitney Houston. Det tog några sekunder innan jag fattade att de meddelade att hon dött. Jag hojtade "NEJ" men egentligen var det ju inte så jättechockerande. Vackra, duktiga människa. Bortslösad pga droger och hårt festande. Så sorgligt.

                   Såhär vacker var hon nog inte alla dagar de senaste åren.

Igår söndag steg vi upp tidigt igen och åkte iväg ut på stan bara. Hittade Southpark Mall och shoppade lite. Har fortfarande inte hittat den där superbilliga shoppingen dock. När vi kom tillbaka till hotellet hade våra väskor äntligen kommit tillrätta! Sen blev det tidig middag på Hooters, ett ställe man lätt kan kalla "typiskt amerikanskt" med bås längs ena långväggen, sjukt goda burgare och servitriser i supertajta shorts och toppar. Vi blev rekommenderade Fried Pickles till förrätt, det var verkligen nåt helt nytt...

                  Nytt, och gott!! Så gott så det måste vara väldigt onyttigt.

Sen ställde vi in Eva och Ulfs adress i GPS:en och åkte iväg, jag ska ju vara hundvakt nu när de är i Florida till på tisdag. När vi kom fram till huset ringde vi Evas kompis Lena som haft hand om Willow under helgen, så hon kunde komma och lämna både hund och husnyckel till oss. Hon kom, och sen blev det fullt kaos... Jag hade memorerat koden för att avlarma huset extremt noggrannt. Så noggrannt att jag hade lyckats kasta om de sista siffrorna tydligen, för jag var HELT HUNDRA på att jag tryckte rätt. Men si det gjorde jag inte! Larmet drog igång i typ 300 decibel, jag tyckte nog det liksom svartnade i hjärnan där.
Telefonen började ringa och jag rusade uppför en trapp, hittade telefonen och svarade. Det var från larmbolaget. Jag har nästan tappat rösten pga förkylning men lyckades klämma ur mig att jag var gäst i huset och Nej, jag kan inte hitta nåt lösenord för att återställa larmet. Han sa okej och vi la på, jag fattade inte så mycket. Lena var ju kvar tack och lov så hon ringde snabbt upp Eva som, stackarn, fick höra sitt huslarm skrika för full hals. Jag fick telefonen och hon rabblade siffrorna igen. Här påstod jag på fullt allvar att hon mailat mig fel kod, så hon fick förstås tvärångest stackarn... Jag fick tyst på larmet äntligen, efter att det tjutit i säkert fem minuter. Sen tog det ett par minuter till så kom polisen. Två stycken, en kom in och den andra stannade utanför. Det var som i Cops, helt overkligt. Han frågade lite om vad som hänt och Lena fick ringa upp Eva igen så polisen fick prata med henne. Sen frågade han vad jag hette osv och sen gick de igen. Herregud.

Efter denna energikrävande upplevelse somnade vi tidigare än nånsin, Niklas redan vid 21 och jag kanske en halvtimme senare. Sen vaknade vi 6:10 av att Willow skällde. Hon ville nog tala om att nu var natten slut och hon var pinknödig och hungrig. Nu har Niklas åkt till jobbet i Forest City och jag och Willow slappar i soffan.

Home alone. :)