fredag 4 november 2016

Camino de Santiago

Niklas har bjudit hem en kollega från Rumänien på middag. De fixar maten och jag som är lite febrig skulle bara få ligga i soffan. Men jag tänkte att jag skriver ikapp med en snabb reseberättelse istället.

Det började med att jag fick låna en bok av mamma; El Camino av Shirley Maclaine. Sen hade vi ganska snabbt införskaffat nya gåvänliga skor, väldigt fina ryggsäckar och diverse smått och gott och lättviktigt som man kan behöva på en pilgrimsvandring i Spanien.

Så, vi flög till Madrid och åkte därifrån tåg till Pamplona. Sen började vi gå västerut, mot Atlanten. Leden börjar egentligen i Frankrike, i St Jean Pied de Port, men vi hade förstått att de första milen är snudd på helvetiskt jobbiga (även om det är värt det för man får gå bland vildhästar och får upp på platåerna) och vi hade bara några dagar på oss att uppleva caminon.



Vi fick våra allra första stämplar i pilgrimspassen i katedralen rakt bakom denna vy. När man har pilgrimspass har man tillgång till alla härbärgen som finns längs vägen, vilket innebär sanslöst billigt boende.

Vi hade tur med vädret; det var nästan alltid mulet på förmiddagarna när vi vandrade, när vi anlände till där vi skulle övernatta blev det soligt, varmt och lite odrägligt. 

Här och där har folk trillat av pinn och minnesplatser ordnats. 

Uppe på höjden innan Uterga. Att gå nerför denna höjd blev en insikt i att det också är väldigt jobbigt att gå nerför

En vinkran. Jajamen. Tyvärr var den torr just när vi var där, men av andra vandrare fick vi sedan veta att den "funkade" lite senare samma dag. Alltså, gratis vin och vandringen hade kunnat bli både väldigt lättsam och humoristisk en stund. Men så är det ju med alkohol, det blir jobbigare efteråt. Som nån jävla Karma-effekt. Jag var nöjd med att den var tom. 50 meter från kranen såg vi en råpackad asiat vingla omkring på torget så antagligen var det han som tömt den.

Inne i en gullig kyrka med en gullig präst fick vi stämplar. 

I en liten by med ett par hundra invånare vandrade vi rakt in nåt slags medeltidsfirande, med marknad och tjohej-fest. Vi köpte vansinnigt god ost, oliver och vin och avnjöt på det superba härbärget. 

Här har vi tjohej-fest redan vid lunchtid. En söndag. 

Sista vandringsdagen och vi skönjer slutmålet Santo Domingo de la Calzada. Sen åkte vi buss till Burgos där vi virrade fram och tillbaka minst en mil innan vi insåg att tågstationen låg utanför stan och man måste ta taxi dit (eller buss men vi hade ju virrat så mycket). På tågstationen, i väntan på tåget till Madrid bokade vi hotellrum för natten på mobilen. Lyckades få rum på ett hotell i lyxklassen för nästan inga pengar alls. Min högra vad var stenhård och ordentligt smärtsam, fötterna svullna så det var löjligt och vi båda var extremt lättvaggade! 

Tanken är att vi ska återuppta denna vandring i maj, och då gå från Léon till Santiago de Compostela, ca 32 mil på max tre veckor. Och jag kan knappt vänta. 




En bra sås reder sig själv.

När jag för EN gångs skull flexar ut i god tid för att i lugn och ro hinna gå till frissan och ta hand om mitt fruktansvärt eftersatta hår, då visar det sig vara "dag före röd dag" och den enda idiotsäkra friseringen STÄNGER 10 minuter efter att jag gjort entré och jag får genast göra sorti igen!! Jag irrade runt kors och tvärs och vek in på varenda frisering jag hittade - men ingen kunde ta hand om mig.

Detta oerhörda antiklimax orsakade att jag gjorde det själv. Ja, först gick jag inte på pinterest och sökte på x cut x your x own x hair. Och tio minuter senare var jag nyklippt. Om nästa frisör jag går till säger "nämen har du klippt dig själv eller...?!" ska jag svara "Jaa men det var ju erat fel!"

via GIPHY

Snabblektionen finns här.



onsdag 2 november 2016

Vilken KAMP!

Jag har ju försummat min blogg, mitt lilla skötebarn, i över två år! Jag förstår inte varför, jag gillar ju att skriva? Och ikväll slog det mig plötsligt att jag vill logga in igen. Ja... lättare sagt än gjort för tydligen har jag inte mindre än tre gmail-adresser och två av dem har jag lagt åt sidan och helt glömt bort. Så jag har varit nära ett sammanbrott här.

via GIPHY

Nu vill jag pyssla om det här skötebarnet igen. Det har ju liksom rostat ihop. Gadgetar som inte fungerar osv, allt verkar ha blivit antikt, två hela år herregud... Får väl börja med att referera de senaste två åren i korta drag:

Vi har rest. Massor. Efter roadtripen i USA har det varit.... jamen det är ju av den här anledningen man ska skriva dagbok... för jag kommer inte ihåg ordningen på allt, men Frankrike, Spanien, Polen, Canada, Mexico. Wrooom.

via GIPHY

Alla barn har sina egna hem numera. Det är därför vi kan resa så mycket.

Vi har adopterat en tredje katt! Lilla Siri, även hon en sibirisk. I skrivande stund 9,5 år gammal. Förra ägaren blev mer och mer allergisk så det gick inte längre. Från att ha varit innekatt i nästan 8 år är hon nu en ansvarsfull utekatt som håller sig nära huset och kommer på inkallning. Hon har fräs och morr som vanliga inslag i sin vokabulär men när hon kommer och vill ha kärlek då är hon den mest älskvärda lilla kissemisse!

Vi har köpt varsin gitarr som vi kämpar med. Ja, det går inte helt dåligt om man får säga det själv!
Och jag har fyllt 50! Ja, även 51... Men jag hade en hejdundrade 50-årsfest med vänner och barn, superkul.

Ja det går ju inte att göra ett ordentligt sammandrag över de två senaste åren, inte ens jag orkar ju läsa. Jag får ta det pö om pö. Just nu är jag bara så glad att jag lyckades få tillgång till min egen blogg! Haha.

via GIPHY

Och perfekt med de här gifarna man kan slänga in som illustration över hur man känner.


lördag 19 juli 2014

Los Angeles och Las Vegas


Westwood memorial. Marilyn Monroes sten har en avvikande färg, gissar att folk "kladdat" lite extra på den?
Universal Studio city. Vi gick aldrig in på själva nöjesfältet, det var så sjukt mycket folk i kö och rätt sjukt dyrt också. Men shopping fick man göra "gratis"! ;-)
Det var så varmt så jag fick specialbehandling, haha :-D
Hm, fotona kommer i fel ordning, men det här är utsikten från vårt rum på 19:e våningen på Flamingo hotel & casino i Las Vegas. Mitt på the strip! Om vi tyckte det var varmt i Los Angeles... ojojoj! 
Jag har också kört bil! :-)
Fantastiska vyer på vägen, blev snyggare och snyggare ju närmare Las Vegas vi kom.
Vi stannade och kollade Calico ghosttown på vägen. Här var det runt närmare 40° i skuggan. Lite svalare i gruvgången som vi såklart gick genom. Vilket liv folk har levt...!
Ja, här har vi en bild från hotellrummets badrum. Det är alltså en TV i spegeln. Only in Vegas?


Så, ikväll är sista kvällen i Vegas. Vi har ställt klockan på 5 för att komma iväg och komma fram till Grand Canyon innan det blir så hett så man storknar. Vi fattar inte hur folk här orkar plaska i poolen med drinnar hela dagarna, det är över 40° i skuggan och folk kollapsar här och där men de flesta verkar ju fixa det? Vi orkade ca en timme vid poolen idag, man får nästan panik av att huden torkar så man måste bada hela tiden. Jag får fylla på med mer text sen, nu ska vi gå ut och få oss middag. :-)

fredag 11 juli 2014

Highway 1 avklarad

På väg ut från San Fransisco, morgontrafik.
Bilderna kommer i lite oordning, men det här är stranden i Seaside. Denna håla var väldigt hispanic, vi var nog i lite "i fel ände" men vi hade bokat ett billigt hotell och det är klart man får vad man betalar för. Rummet var okej och polen var uppvärmd, frukosten var så usel så vi skrattade oss igenom den men som sagt...
Vi stannade vid vägen och där befann sig ett gäng ekorrar som visade sig vara nästan adopterbara. Chips gillade de också, jag hoppas den inte fick ont i magen!
Den här vägen är så vacker, vi måste ha stannat 20 gånger på 20 mil. Detta är Bixby Bridge som byggdes 1932.
Om man zoomar in här kan man hitta en alldeles fri och vild kolibri. Vi såg tre stycken på en och samma dag!
Kryllar av sjölejon! Detta är några mil innan San Luis Obispo.

Vad är det här för fåglar? Ser ut som pelikaner.
Poolen på Madonna Inn, det sjukaste stället jag nånsin sett. Smaklöst och skitsnyggt på en och samma gång. Vårt rum såg ut som en stengrotta, helt gudomligt! 
Framme i Hollywood hade vi stämt träff med min tremänning Laurie och hennes familj, så sjukt kul att träffa dem! Vi hade bestämt att träffa dem utanför Hard Rock Cafe men där visade det sig vara jordens ansamling av kändiskopior; Stålmannen, Marilyn Monroe, Michael Jackson m.fl, så det var svårt att ha koll. Efter en stund tyckte jag mig se Laurie gå in på HRC så jag smög efter och mötte då hennes man Louis som kände igen mig och sträckte ut armarna till en stor fet kram. Underbara människor! Vi satte oss sen på ett lugnare ställe och surrade en dryg timme. Jag gav Laurie en björkkosa som min farfar, hennes farfars bror, tillverkade på 70-talet. "To bring some Sweden into their home."
Piren i Santa Barbara.
Sen kom vi fram till Hollywood!
Vi besökte Santa Monica beach men det gick ju inte att bada i havet... och så hade vi glömt solskyddet i bilen så vi blev inte så länge.

måndag 7 juli 2014

Äventyret har börjat!

Flyg 10 timmar och första hotellnatt i Oakland. Oakland som visade sig vara lite ruffigt och när Niklas kollade lite fakta på nätet visade det sig att de har ungefär högsta kriminaliteten i USA... ja det var skönt att lämna stället på morgonen för San Fransisco. Det gjorde vi via Golden Gate-bron men tyvärr var den helt inbäddad i dimma så jag kan knappt påstå att jag har sett den. Nåväl, vi fick ju se en massa av stan när vi körde omkring, riktigt mysig stad med mycket gammalt mitt bland allt det nya. Vi fick checka in på nya hotellet redan på morgonen, bara för att då genast upptäcka att vi saknade surfplattan! Vi hade glömt den i Oakland. Bara att åka tillbaka och hämta den. Sen gå på stan, shoppa lite och titta lite, besöka Chinatown, äta lite sushi a' la floating boats, ta en liten siesta som lätt hade kunnat bli en hel natts sömn, äta värsta middagshamburgaren på Pearls Luxury hamburgers på Post street... och till slut krashlanda på hotellet igen. Nu ligger Niklas bredvid mig och snarkar, snart gör jag likadant och klockan är ställd på 06. Vi har bara varit här ett dygn men det känns minst som två. Imorgon tar vi oss söderut längs highway 1!