Juldagspatient - Dagens Goda Gärning

Den lilla pippin hade tagit sig in på vår altan och flög runt där och krockade med glasdörrarna tills den tuppade av. Niklas tog upp den och den vaknade och flög iväg till närmsta träd, där den hängde upp och ner i en gren tills en skata kom och skrämde iväg den. Då kraschade den mitt i snön *plopp* och försvann. Skatan hade nu hämtat en polare och båda två flög mot den men flydde när vi gick ut och visade oss med polisiär stränghet. Niklas plockade upp den igen och nu stod det helt klart att den lilla vännen var mer än yr.
Så, i Runars gamla råttbur fick den sitta en kvart och kvickna till, väl skyddad från både sig själv och skator. Nu är den utsläppt och förhoppningsvis glad och pigg!

God Jul!

Är precis hemkomna från min mamma och pappa, mätta och belåtna och med ett helt nytt PS3 i vår ägo. Ser fram emot att skaffa nåt rörelsespel till detta, kanske midjefläsket kan få sig en omgång om man blir tillräckligt spelgalen!

Halva dagen har jag också suttit och roat mig med sånt här:

Personalize funny videos and birthday eCards at JibJab!

Hahaha, fy fan va kul! :))

Årets kortaste dag

Så härligt att veta att det vänder sen, att ljuset kommer tillbaka och att vi har kommit halvvägs till midsommar, så att säga. Vintern hittills har varit både kall och snörik (i morse stod vi i köksfönstret och nästan skämdes för att vi inte får nån plogkarm och alla grannarna får hur mycket som helst) och SMHI lovar ännu kallare närmsta dagarna.


Klart och kallt som sagt, men just igår när det bjöds på total månförmörkelse var det ungefär så mulet som det nånsin kan bli. Får nöja mig med ett fotografi.

Säkert är det också mörkret och kylan som får mig att börja fantisera om framtida resor. Nu sitter vi och dreglar över kryssningar, gärna i västra Medelhavet. Svångrem fram!

... och julen hasar närmare.

I år ska vi vara hos mina föräldrar på julafton och har åtagit oss att grava lax och köpa några enstaka prylar till julbordet, och bara för det känns det hela tiden som att vi glömt en massa och detta leder till en jättemärklig form av stress. Aldrig verkar man komma undan den där julstressen? Konstigt.

Snubblade över ett par sköna bilder:



Tänk så mycket några förklarande ord kan göra för en bild!

Lucia och kanske stjärnfall?

Hela dagen har det varit isande kallt och kristallklar himmel, roligt eftersom man visst ska få se Geminiderna ikväll. Så väldans snopet då att när det börjar dra ihop sig för att man ska få se nåt så mulnar det till...!

Och jag som aldrig sett ett stjärnfall i hela mitt liv. Tröstar mig med lite pepparkaksdeg.

Förra veckans onsdag och torsdag var jag på tjänsteärende i Stockholm. På dagarna var jag på Huddinge sjukhus och CF-mottagningen för att få så många bitar som möjligt att falla på plats vad gäller den sjukgymnastiska behandlingen av barn med cystisk fibros. Mycket givande! På onsdag kväll åt jag middag med Katti G och Rikard i gamla stan - så roligt! Vi avslutade med en liten promenad i Gamla stans mer perifera delar.

Jag övernattade på Mälardrottningen, det gör jag gärna om fler gånger! Frukostbuffén fick MVG och bara att sitta och äta den med utsikt över Riddarfjärden och Söderns höjder i gryningen... wow.

På torsdag eftermiddag kutade jag omkring på och omkring Drottninggatan. En lång stund gick jag och pillade på fina saker på Indiska i korsningen Drottninggatan/Bryggargatan. Och två dagar senare springer en galning förbi just där och råkar spränga sig själv (ja, det verkar troligt att han egentligen var på väg till Åhléns och Centralstation men nåt gick fel?), jag läste nånstans att ett skyltfönster på Indiska blåstes ut. I år har jag känt mig lite, lite småförföljd av händelser som får mig att tänka att "Oj! Nu hade jag/vi tur...". I somras passerade vi ett ställe på E4:an utanför Piteå som en kvart senare blev en väldigt ordentlig olycksplats. I mars var jag och "lillan" i Egypten och snorklade, såg inga hajar. Vi åkte förresten turistbuss till Luxor och överlevde det också. Nåväl, det är väl så det är.

Nu snart kommer Geminiderna...!

Fruset

Tänk att vi redan har riktig vinter, det är ju inte december ännu! Bara det att man vid -14° tycker det är riktigt behagligt (för att det var -20° igår) är ju tecken på att man ställt in kroppstermostaten på köld. Läge för en promenad på isen helt klart, men jag råkade börja baka bröd nyss... En och en halv timme till innan det är klart, precis innan solnedgång alltså. Det är en väldigt kort bana solen färdas på himlen dessa tider.


Hur klarar sig pullorna i kylan?

De klarar sig förnämligt bra! I detta rosa skimmer sprättar de omkring och vi tittar till dem flera gånger varje dag. För att ge dem majs, kolla att inte vattnet har frusit, fylla på matautomaten eller hämta ägg. Vi är dåliga på att komma ihåg att de gillar alla möjliga matrester också, vi måste bli bättre på det.

Nya pappstjärnor fick det bli i år, ÄNTLIGEN! De gamla var fina på plats, men ett helt jävla företag att hänga upp då det krävdes minst fyra händer och en stor portion tålamod. Övriga julattiraljer är också framme. Inte så mycket, jag måste ha fått en överdos under årens lopp. Men lite belysning här och där, det får räcka.
(fan hur det ser ut på altanen, upptäckte jag nu. Det måste vi fixa.)

Sådärja.

Ishalt och julshopping

Blir så full i skratt över journalistfenomenet att hitta på nya användbara ord. Förr i världen sa man "glashalt", eller möjligtvis "snorhalt" (inget man skriver i feta rubriker kanske) nu heter det "ishalt". Logiskt eftersom det är just is som orsakar halkan, men man brukar liksom inte bruka språket så. Som att säga "akta när du går på glasgolvet där, det är glashalt!" Haha. Jaja.

Första advent kryper närmare! Jag har nog sett på facebook hur folk tjuvstartar minsann! Jag tjuvstartar aldrig mer än två dagar, brukar ju slita fram grejerna på fredagen. Skulle jag börja tidigare skulle jag städa bort allt redan på annandag jul, jag blir lite mättad efter ett tag liksom. Men nu brukar det få vara framme till nyårsdagen åtminstone.

Åsså var det det där med julklappar. Insåg precis att det är en månad kvar till dopparedagen, en månad! Bara! Men jag har börjat så smått. Jag och stora E satt igår och handlade på head2toebeauty där jag hittat den där handkrämen jag en gång köpte av "en bekant till en bekant som säljer den privat på nåt sätt jag vet inte" och som är den mest underbara handkräm jag nånsin använt! Den fanns faktiskt att köpa på nagelsalongen i Dubai där jag och tjejerna lekte lyxlirare och gjorde manikyr och pedikyr, men jag vågade inte ens fråga vad de kostade för den jag köpt hemma i Sverige kostade typ 200 spänn. Och i den här web-butiken kostar den sisådär 35... WHAT?!

Nu beställde jag tre mindre flaskor med olika dofter (kostade alltså förnämliga ca 14:- styck) och Emelie ville ha lite nagellack och prylar i julklapp. Tyvärr är ju frakten inte gratis, sen blir det ju moms på det hela inom Sverige så slutpriset per vara blir ju inte riktigt detsamma som det vore om man befann sig i USA personligen.
Tror jag ska spara ihop till en USA-resa och åka dit med helt tomma resväskor. Ja, det blir bra. Kläder är visst hysteriskt billigt där också har jag hört, så handlar man tillräckligt mycket kanske det rent av lönar sig. Mmm.
Tidigare i veckan hittade jag också Victoria´s Secrets bodylotion på Beautyplanet så då var jag ju tvungen att beställa två stycken såna också, de har ett betydligt högre "grundpris" men så blir det ju inga tillägg utöver frakten sen heller. Jösses vad jag ska lukta gott!!

Helt sjukt sköna och väldoftande är de.

Annars händer inte mycket! Dagsljus är en bristvara och jag är nästan konstant trött. Det är precis så man orkar göra alla måsten, ungefär. Hönorna värper så vi får plocka in ca 2 ägg per dag, vi har bakat och kokat och de funkar SÅ bra! Man har ju oroat sig en del för hur det ska gå i kylan, men värmelampan på 175W verkar räcka bra. Än så länge!

Några månader kvar innan de kan trippa omkring så här igen.

Nu har vi fått ägg!!

Har tyckt att det har dröjt väääldigt länge för våra små hönor att börja lägga ägg. I söndags gav vi dock bort de två tupparna och jag tänkte att "nu kanske". Och visst! Äntligen!

Kanhända ser det ut som att det är ett helt vanligt ägg, men...



Undrar hur många det behövs för en sockerkaka?

Men... hahaha!

På tal om nedanstående inlägg:

Avundsjuk, inte missunnsam

Det är ju skillnad på de två begreppen. Men i det här fallet blir jag också galet full i skratt. Många har tydligen bloggat om det här hemma-hos-reportaget i DN och jag vet inte, men jag gissar att många skrattar av samma anledning som jag?
Jag är lite avundsjuk på boendet, det är skitsnyggt och jag skulle trivas finfint! I själva lägenheten. Men när det är skrivet med en liten gäspning, som att detta inte alls är märkvärdigt för ett par i dryga 30-årsåldern, som om "jahaja, vi brukar köpa matvaror när vi är i Asien, senast förra veckan köpte vi den här kryddan *snark*, i nästa boende ska vi ha en divan i walk-in-closeten *verkligen helt på Svensson-nivå*", då blir jag helt matt.
Det ÄR märkvärdigt! Det ÄR inte alla som kan leva så. Varför i helskotta låtsas man att det är det? Man kan lätt tänka sig att Sara Trus lider av någon slags prestationsångest; visar man att man är imponerad så avslöjar man att man bor betydligt enklare och Gud Förbjude detta. Bildtexterna och hela detta "vänder vant på de spröda grönsakerna"-ordvalet blir direkt äckligt. Och man anar genast det där vi kallar Missunnsamhet. Har sett det i hemma-hos-reportage förr och det är inte klädsamt.

Nå, annars händer inte mycket. Eller, vardagen äter upp all tid, så kanske man ska säga. Vi fick snö idag, måtte den inte stanna. Inte redan. Hönsen och tupparna har inte vågat sig inte ut i det farliga vita utan sitter och trycker på övervåningen. Inga ägg ännu, men de verkar ha fattat att man kan ligga i värpredena i alla fall.

Tuppen Leif, satt inomhus och skrek i morse.

Min företagshemsida är mer eller mindre färdig, nu väntar jag på visitkorten jag beställt, sedan drar jag i med stora artilleriet i form av brev till veterinärer och anslag i diverse anläggningar. Hittills har det alltså bara kostat pengar, detta med att vara egen företagare, och om det inte blir mer än så, ja då har jag i alla fall försökt. :-)

Fniss. :)

Det här tycker jag är lite kul, att man ber en 18-åring (eller har hon fyllt 19) ge resetips till allmänheten. Jajamensan, henne lyssnar vi på, *host host*. Att det sen toppas av att hon ju "bara ska vara borta några veckor i månaden" gör ju inte saken ett dugg mindre rolig.
(Jag måste komma ihåg att köpa hostmedicin.)

Morgonchock

Jag hade en jättejobbig upplevelse i morse.
Jag for lite fram och tillbaka och sökte kläder, som vanligt, och plötsligt stod Niklas framför mig i köket med ett glas i handen. I botten på glaset låg nåt svart, jag tänkte i nyvakenheten "har han lagt ut en jättestor snus i glaset??!" Då tittar han på mig och säger helt lugnt: "Det är ett djur."

Va? sa jag.

"Det är ett djur. I glaset."

Här satte jag iväg mot sovrummet, ropandes att han skämtar, kom inte efter mig, lägg av, osv.

Men han kom efter, för han ville att jag skulle titta på det. Jag skrek "MEN KOM INTE HIT DÅÅÅ!"

Jag kunde inte titta på det förrän han släppt ut den på gräsmattan. Tänk er en sån här på minst 4 cm:



Hur FAAN kom den in till oss?? Det är ju inte precis så att man vädrar nuförti... Vänta nu...? SAAAAAANDRAAAAAA!!!

Jag måste bara få säga...

... att det händer allt oftare nu, när jag läser Aftonbladet, att jag himlar så hårt med ögonen att de hotar att vända sig rakt bakåt.
Det handlar om hur de uttrycker sig, hur de behandlar det svenska språket. Idag var det nån TV-profil som "talar ut om sin svåra sjukdomstid". Hon har haft ett förkylningsvirus under sommaren. Ja för fan, vi är flera som haft det sega jävla viruset, ja hela min familj bär på det, ingen upplever att vi har en svår tid.
I onsdags var det Idol-deltagaren Malin Brännlund som enligt första sidan drabbats av nervkollaps och förlorat kontakt med hjärnan. !!!!
Ytterligare några dagar tidigare var det Anders Bagges hund som fick halsen "avskuren".

Är detta verkligen förenligt med god journalistsed? Eller det kanske inte existerar nån sån? Och varför? Varför väljer man att dra till och förstärka plocka ut bara vissa ord till rubrikerna? Är det verkligen så illa att de faktiskt drar in mer pengar om de gör så? I så fall är det illa ställt med folket som gör detta möjligt.


Bagges hund drabbades av nervkollaps och skar av sig halsen på en helikopter. Så tror jag att det var.

Angående kvinnan på planet

Jo, jag skulle ju berätta om resan ner till Kreta.
Redan på Kallax, eller Luleå Airport som det visst heter nuförtiden, var stämningen hög. Tja, det var lördagkväll och folk var på väg ut på solsemester så det förvånade oss inte alls.
Vi hade platserna A och B på en rad, dvs fönster- och mittenplats, och när vi kom fram till den raden hade en man satt sig på mittgångsplatsen. Han reste sig givetvis för att släppa fram oss, och när han gjorde det... Kvinnan på andra sidan mittgången utbrast att hon minsann skulle byta plats med honom så fort som möjligt. Vi fattade inte riktigt just då, men satte oss på våra platser och tänkte inte så mycket mer på det.

Planet hann inte börja taxa ut innan hon gjorde slag i saken. Gapandes. Mannen bredvid oss visade sig vara hennes man, och det var bara för honom att byta plats. Sagt och gjort, hon satte sig bredvid mig och hejade glatt med VÄLDIGT simmig blick. Sen pratade hon oavbrutet och med hög volym tills planet började ta fart precis innan det lyfte. Hon var alltså flygrädd. Behandlingen var sprit, som hon hade i små plastflaskor i sin handväska. Och hennes önskan var att jag skulle sitta där och supa MED henne. Från hennes små plastflaskor, som flygplatspersonalen "VARIT DUMMA NOG ATT SLÄPPA IGENOM HENNE MED, HARREGUU, DE HADD JU KUNNA VARA NITROGLYCERIN!! SKÅL!!" På flaskorna hade hon satt små tejpar med olika roliga ord, typ "Remover".
Sen förklarade hon, med alldeles för hög volym, varför hon velat byta plats med sin man. Jomen det var ju för att de människorna hon hamnat bredvid, ett ungt par, såg så fruktansvärt tråkiga ut, ja nästan döa. "TÄNK VA HEMSKT Å SITTA BREVE DEN DÄR. DE DÄR SPÖKET". Nää, då hade hon sett oss och tyckt att vi såg mycket roligare ut. Man tackar.

Jaha, när sen planet var i luften och hennes tillfälliga paralys hade släppt var hon igång igen. Hela tiden med samma höga volym och jag tänkte "Åh nej, folk kommer att tro att vi är i hennes sällskap...". Hennes egen sprit, som hon för övrigt kallade Siknäsbrännvin, tog ju slut ganska snabbt, och då satt hon och upprepade att hon tyckte de kunde komma med drickavagnen nu. När den väl kom köpte hon på sig några småflaskor och frågade om hon kunde få ha dem på mitt bord. Hon kunde inte fälla ner sitt eget för hon var lite för rund för det. Ja vad ska man säga? Hon fick ju det.

Sen började filmen, jag och Emelie hade köpt ett par lurar som vi delade på. Då pratade hon sönder hela skiten genom att med jämna mellanrum, högt, tala om att hon inte gillade den där typen av filmer.

Jaa, sådär höll det alltså på i 4 timmar. Jag fick veta massor om henne, henns barn, hennes syster och systerson med familj. När vi skulle börja gå ner i höjd for hon iväg och frågade kabinpersonalen när de skulle komma med drickavagnen, men de hade då förklarat att vi snart skulle landa och därför inte serverade mer. Då hade människan svarat "MEN JAG TYCKER INTE OM ATT LANDA! JAG BEHÖVER SPRIT!" Fast det fick hon inte, till hennes stora förtret.

Det går inte att beskriva hur fruktansvärt skönt det var att kliva av planet! Och inte bodde de på samma hotell som vi heller... :)

Stackars satar, tänk vad de får stå ut med.

Fullt upp efter vilan

Vi kom hem för en och en halv vecka sen och jag har inte hunnit dekorera med fler Kreta-bilder här ännu... Men jag har haft fullständigt häcken full!

Först lite sol och värme:


Här blickar vi ut över torget i gamla stan, Chania. Vi satt på en restaurang och jag fick veckans enda Souvlaki, Emelie åt kycklingfilé och fick knappt i sig hälften innan hon började få så ont i vad som senare visade vara ett revben.

Vackra piren i Chania.

Vi satt en stund på en bänk på kajen och tog igen oss och beundrade vyerna åt alla håll. Just den här kvällen var det 34° varmt så man hade inte så högt tempo precis. Och så var det ju det där med revbenet.

Här vi huvudgatan i Platanias. Mysigt! Jag längtar tillbaka!

Den här bilden tog vi bara för Niklas skull. Han brukar studera andra länders elstolpar och sånt.

Ja, sen när vi skulle hem var nånting trasigt på planet så vi fick kliva av. Efter nån timmes väntan i gaten fick vi sedan hämta våra väskor. Snacka om frustrerande när man är på väg hem! Men Apollo hade trollat och fixat så det blev jättebra till slut, alla passagerare bussades till ett 5-stjärnigt hotell där vi fick äta helt underbar mat, med efterrätt till och med. Sen fick alla ett hotellrum också, fördelat på två olika hotell. Där huserade vi i drygt tre timmar innan det var dags att åka tillbaka till flygplatsen. Sen åkte vi hem.

Ja, sen har det alltså varit jobb som vanligt. Städa laga mat och tvätta, som vanligt. Tänka och tänka hur vi ska ordna för höns och tuppar i vinter. Sen loggade jag in på LTU och upptäckte att mitt kursbevis nu äntligen var klart och gick att beställa. Så då gjorde jag det och iom det drog jag igång hela apparaten med ansökan om F-skattesedel och hitta på nåt fiffigt namn och dra igång en hemsida och författa marknadsföring. De senaste två kvällarna har jag suttit fast framför datorn och bara jobbat med det där. Tänk om jag inte får några patienter!!

Äventyr

Gårdagen började med att vi promenerade mot Maleme till den där kyrkogården. Det var en ganska märklig känsla att gå bland alla dessa gravar och inse att de flesta hade dött 20/5 1941. Vad hände då? Usch.

Och en del är dessutom okända...


Sen på kvällen åkte vi till Chania och åt middag (har tröttnat ganska mycket på all inclusive-maten) och när vi satt där fick Emelie jätteont i sidan. Kvällen innan, på onsdag, hostade hon när hon låg på sidan i sängen och fick då plötsligt akut ont i sidan, som om nåt "sprack", som hon uttryckte det. Detta kunde hon alltså leva med under dagen igår men pa kvällen blev det riktigt besvärligt. Så pass att jag inte såg nån annan lösning än att låta en doktor titta på henne.

Så det blev taxi till en Primary Health-mottaging med 24 timmars-öppet. Doktorn var tydligen på beachen men taxichauffören ringde honom så han kom på några minuter. Han insåg först och främst att det här skulle bli väldigt dyrt för oss eftersom vi dels hade Folksam, dels inte hade köpt den specifika reseförsäkringen av Apollo. Han rådde oss att åka till The State Hospital, men ville ändå undersöka henne lite. Han kunde inte utesluta att det var nåt med mjälten så då tyckte han ännu mer att vi skulle åka till sjukhuset.

Så, in i taxin igen (samma taxi) och iväg. När vi kom in fick jag skriva Emelies namn pa en lapp och lämna till en kvinna i en lucka (vore synd att kalla det reception) och hon hänvisade oss till "längst ner i korridoren" för att vänta på att bli uppropade. Efter 2,5 timmar hade vi ännu inte blivit uppropade och lugnet hade lagt sig i korridoren, alla patienter före oss hade åkt hem eller försvunnit på annat sätt, så jag gick till slut och frågade kvinnan i luckan om vi eventuellt kunde ha blivit bortglömda? Hon sa att jag skulle gå och fråga i ett rum, "the fourth door on the left". Jag gläntade pa fjärde dörren men där var bara en skrubb så jag räknade ut att hon menat the first door. Hon hade lite svårt med engelskan. Därinne satt en hel bunt doktorer och tittade på TV men en av dem steg genast upp när jag presentarade min undran. Han tog in Emelie och ställde några frågor, sen skrev han hennes namn pa en papperslapp: "Emilj", bad oss hämta en "ticket" i "receptionen" och gå till röntgen, vi skulle "följa linjen" på golvet. Kvinnan i luckan sa "left, right" men vi insåg att hon hade problem även med det och gick "right, left". Alla skyltar var på grekiska så det var bara att chansa sig fram. Till slut hamnade vi i en korridor där vi såg röntgen-apparater. Jag knackade på en dörr och väckte upp en manlig röntgen-syrra som hoppade upp, tog två bilder och skickade oss tillbkaa till akuten.

Doktor Snäll tittade på bilderna, undersökte henne lite och visade sen på bilderna att hon har en fraktur på tionde revbenet. Ingen åtgärd, bara att äta paracetamol och ta det lite lugnt. Och inte få panik (because women tend to panic) om det skulle bli värre, bara söka sjukvård igen.

Bilderna fick vi ta med oss hem. Inte en krona betalade jag och det lär inte komma nån räkning heller, till "Emilj".

Vet inte jag kan tacka dem nog: taxichauffören som faktiskt hjälpte oss massor, den första läkaren som tog sig tid utan att ta betalt och sen själva sjukvårdssystemet på sjukhuset. Ett system som var lätt skrattretande men trots det fungerade och det var aldrig nåt snack om betalning??! Ja jösses.

Det var 34° varmt igår kväll, och det känns inte svalare nu, i skrivande stund. Svetten lackar. Imorrn åker vi hem.

4 dagar redan...!

Tiden går ruskigt fort, vi har ju bara två (drygt, halva lördag också) dagar kvar!

Kolla, perfekt fokus på sanden! :-)
Väldigt varmt, man gör inte många knop kan jag säga. Vi har i alla fall orkat ta oss till havet två dagar i rad nu men man är som en trasa sen. Igår var det gul flagg, vilket betyder att man har fruktansvärt roligt om man har lite vett i huvudet. Snacka om vågmaskin!! Idag var det dock grön flagg så det var ju lite av en besvikelse, haha. Vattnet är ungefär pissvarmt i alla fall.


Vi har blivit kompisar med en söt liten kattflicka också. Hon verkar bo på hotellområdet, och hon kommer och sitter bredvid oss varje gång vi sitter och äter. Utan att tigga, hon bara sitter där och tvättar sig och låter sig tacksamt klias (nej hon ser inte ut att ha loppor).

Imorgon hade vi tänkt oss en liten tur till Máleme, där de tydligen har en "remarkable" kyrkogård från 1941, där några tusen tyska soldater ligger begravda. Sen har vi inte orkat åka till Chania ännu, så det står också på agendan. Det är helt ljuvligt att kunna gå i affärer utan att bli attackerad av idioter vars enda uppgift är att robba en på så mycket som möjligt. Jag jämför med Egypten nu alltså.

Och en sak säger jag bara, måste jag sitta bredvid samma kvinna på planet hem, som på planet ner i lördags, då går jag och hänger mig.

Platanias

Andra dagen i värmen! Hotellet är helt ok, vi hade ju bokat ett hotellrum men fick en lägenhet. Bra med kylskåp. Själva hotellområdet är jättefint, byggt som en liten med by med säkert 30 små hus lite hoven droven och trånga stenlagda gränder enligt labyrintprincipen. Nästan. Jag gick lite vilse första natten.
Än så länge har vi hållit oss i närområdet, Emelie har sån fruktansvärd hosta så det är rena tortyren för henne stackarn. Men idag var apoteket öppet så vi har kunnat köpa hostmedicin. Apotekstjejen gjorde en jättekonstig min när hon räckte över påsen med det hon hade bedömt att Emelie behöver. Det var lite *himla med ögonen och flina kryptiskt* över det hela. Så nu gissar jag att Emelie kommer att bli hög.


Vinet som hotellet "bjuder på" (all inclusive-vinet) var så fruktansvärt dåligt så det knappt gick att få i sig. Testade ett glas igår. Hm.

Lunchbuffé.
Tiden är slut nu, so long!

Medicinchock

Tack Gode Gud att vi blev sjuka i slutet av förra veckan, istället för slutet av den här veckan. Åker alltså till Kreta på lördag och både jag och Emelie har varit så pass risiga att bara tanken på att må så i 35° värme eller vad det nu kommer att vara, kändes lätt überläskig. Jag var till vårdcentralen igår och läkaren trodde inte att jag drabbats av lunginflammation eller astma, dock lät mina lungor "musikaliska" så antagligen handlar det om en luftrörskatarr. Sålunda fick jag Betapred, Acetylcystein, Pulmicort och Bricanyl. Jag tog en dos av varje direkt när jag kom hem och jag känner mig redan... frisk! Helt galet. Tänk vad häftigt, man går till doktorn och så blir man frisk bara sådär. Varje gång det händer kan man glädjas ordentligt!
Emelie är på bättringsvägen helt utan sån hjälp tack och lov. Vi ser nu fram emot sol och värme och semi-inclusivevistelse på ett hotell som ser riktigt trevligt ut:

Emelie tar med sin laptop så vi kan göra lite livereportage. Hehe.

Och så vill jag tacka mina föräldrar för den penninggåva som gjort det möjligt för mig att ta mina flickor på varsin mor-dotterresa! Tack!!
(så ingen ska bli lurad att plugga till sjukgymnast i tron att man tjänar fetlöner. ;-))

Slutligen vill jag bjuda på vad som kan bli årets låt. :D
Titta först på denna:


Och nu på denna:


Vem kommer på sånt här? Härligt att det finns så mycket humor i världen... :-)

Aftonbladet idag då

Steven Slater, stewarden som sa upp sig på ett ovanligt passionerat sätt efter 20 år i branschen har fått egna fangrupper på facebook. Jag ska å det snaraste gå med i en sån jag också. Mer än en gång har jag funderat över hur länge kabinpersonal egentligen står ut med sitt jobb och alla dryga, uppblåsta, jävliga och nonchalanta idioter som reser i luften. När man till och med ska stå och få en väska i huvvet kan jag förstå att det måste kännas enormt underbart att göra som Steven.

Helt otroligt vad en sån här grej sprider sig och engagerar, prova t.ex att skriva "Steven Slater" i sökrutan på youtube... Sanslöst. Undrar hur många spektakulära uppsägningar med omedelbar verkan detta kommer att leda till världen över...?
Jag sätter en slant på att han är rätt het på arbetsmarknaden nu i alla fall.

Han bör dock inte söka sig till en larmcentral med tanke på all stress han redan samlat på sig. Det här är ju både djupt upprörande och hysteriskt roligt. Jag hade nog inte passat i det där jobbet jag heller.

Och så det här med bärplockarna... Nä nu tycker jag det får räcka. Har det fungerat som det borde för någon enda av de grupper som kommit hit, nånsin? Börjar helt ärligt bli rätt less på att höra om hela det där eländet.

Då är nya ICA-reklamen desto roligare!



På tal om reklam häpnade jag över att någon rabiat kvinna anmält TV-reklamen för den där norska osten vad-den-nu-heter. Hon blev provocerad och förbannad över att de säger att "smaken sitter i hålen". Alltså, jag brukar vara express-snabb på att associera till snuskigheter men inte ens jag har reagerat på det där. På vilket sätt skulle det anspela på sex? De försöker ju bara vara lite roliga (och jag tycker de lyckas lite) a´la "vi påstår nåt omöjligt, så kommer folk att lägga produkten på minnet". Nä jag tycker den här anmälan säger mer om den rabiata kvinnan än om ostföretaget (som väl måste ha godkänt reklamfilmen), vad är hon för en Ful Tant?!
Undrar om hon stör sig lika mycket på en reklamfilm där det är alldeles uppenbart att de anspelar på sex?

Nej, de uttalar ju aldrig ordet "hål" så den här får nog passera.

Nej jag har inte brutit fingrarna

... så det är inte därför jag inte har skrivit nåt på skitlänge! Jag verkar ha haft semester bara. Men nu är semestern slut, dags att skärpa sig!

Kyckling-update: De växer. Och en av dem galer. Galar? Golar? Heter det galer?
I alla fall, än så länge är det bara en av dem som gör det, vad vi vet. Gott så, vi låtsas som ingenting och så länge grannarna inte klagar så får han vara där han är.


De har fått prova på att gå ut på gräsmattan också, inga problem så länge ingen hund eller katt får syn på dem (har inte hänt ännu alltså). De är så fogliga och icke rymningsbenägna så, de duktiga små liven.

Solveig, en speciell liten höna. Förmodligen låg i rang, håller sig ofta lite utanför gruppen och hänger inte med riktigt när man sticker in klöver genom gallret. Men härligt framåt ändå, hon var först ut när vi släppte ut dem t.ex. Kul pippi!

Jahapp, så var det knappt två veckor kvar till Kreta-resan. Jag kryper nästan ur skinnet, så mycket längtar jag. Som om jag inte rest tillräckligt i år... hm. *bör jag skämmas?* Men tänk; direktflyg, semi-inclusive (har inte fattat skillnaden mellan det och all-inclusive), sol och värme... Åh så bra det blir. :-)

Kycklingar och köksaktiviteter

Kolla gullebarnen! Vi vet inte ännu riktigt vilka som är tuppar, ingen har börjat gala på riktigt ännu.

De har fått en utegård sen sist, varifrån de kan se himlen och så. MEN naturligtvis har vi gjort nättak, så inga rovfåglar kommer åt dem. :-)

Ibland när vi pratar om att tillaga KYCKLING till middag får jag lätt ångest.

Istället passar vi på att tillaga sånt som vi typ aldrig gjort förut. T.ex Nigella Lawsons (Oh Thank You God for denna Svulstiga matälskande Woman!!) Chili Con Carne med majsbröd. Himmel... detta var helt sjukt gott. Till denna gjorde vi en mycket len guacamole.

Man gör alltså en Chili på spisen, sen gör man en majsbrödssmet och smetar ovanpå Chilin och sjusssss in i ugn. När brödet jäst upp och blivit färdigt tar man ut grytan och hugger in.

Till efterrätt kan man äta helt grymma cupcakes i form av muffins
stuffade med stora hallon och toppade med en sammetsglasyr gjord på smält smör, florsocker och några droppar hushållsfärg. (själva muffinsen har jag komponerat helt själv, nananinaninana)

Hemma igen!

Då var fjällvandringen avklarad. Jag mitt armade nöt hade inbillat mig att det skulle vara ganska lätt det där, vet inte om jag hade inbillat mig att det fanns hissar i fjällen...? Nåväl, jag har presterat nåt som jag aldrig hade trott att jag skulle klara om jag vetat innan hur det skulle vara, men nu var tvungen att klara om jag inte ville välja att kontakta räddningshelikopter... och bara det är ju rätt coolt. Jag klarade det!! Att Niklas klarade det, vältränad som han är, är ju ingen surprise direkt, men i slutet av sista dagsetappen sa han faktiskt att det var jobbigare än Vasaloppet, och det säger väl en del.

Dag 1. Första överraskningen kom ganska direkt efter vi lämnat Saltoloukta fjällstation. Det började luta uppåt. Och det lutade uppåt och uppåt och verkade aldrig ta slut! Jag höll dock god min och vilade ganska frekvent. Väl uppe på platån, efter ca 280 m stigning fördelat på 3 km fick vi gå ganska plant några km.

Jag försöker inte posera snyggt, jag försöker lufta armhålorna.

I en raststuga på platån träffade vi ensamvandraren Astrid (fingerat namn) som hade gjort en brasa i kaminen.
Hon skulle också gå till Kvikkjokk, men valde att stanna i stugan över natten medan vi fortsatte 5 km till efter att ha intagit varsin påse frystorkad maträtt. Vi tältade på kalfjället och regnet kom på natten. Vandrad sträcka 15 km.

Dag 2. Vi startade tidigt och började gå mot Sitojaure. Det var regn och dimma i luften. Här mötte vi plötsligt en man i 50-årsåldern som kom halvspringande med vandringsstavarna smattrande mot backen. Vi hejade glatt och småpratade med honom, så som "man gör" i såna här sammanhang. Senare fick vi veta att just denne man skulle gå hela Kungsleden på 8 dagar, dvs drygt 5 mil per dag. Antingen hade han många bokstäver eller så handlade det om ett rekordförsök. Håll utkik i Guiness rekordbok?
Sen forcerade vi lite ner mot Sitojaure för att hinna med båtturen över sjön, och det klarade vi. I båten åkte också två damer i 70-årsåldern som gjorde samma vandring som vi. De såg oförskämt pigga ut...! Väl över på andra sidan fanns en raststuga där vi sökte skydd från regnet ett par timmar innan vi började gå mot Aktse. Stigning 320 m varav det mesta infann sig på en enda km. Sista rycket innan platån gick vi sidledes i snö.

Många mikropauser blev det.

Väl uppe på platån befann vi oss antagligen i ett moln, så tyvärr såg vi inget av den förmodat vackra utsikten. Sen kom nästa chock; en brant nerför med blöta stenar och rötter i ungefär två kilometer. Att se Aktsestugan efter det var minst sagt religiöst. Vandrad sträcka 18 km.

Här valde vi att sova i stuga, vi behövde torka upp våra regnsura attiraljer. De två damerna i 70-årsåldern var redan där och såg fortfarande... äckligt!... pigga ut.

Här fanns en gudabenådad butik med ett imponerande sortiment! Värdparet var ruskigt trevliga och omgivningen vacker, kunde inte bli så mycket bättre!
Några timmar senare kom Astrid traskande, hon tältade på gården men torkade upp sina blöta grejer i vår del av stugan. Den natten sov vi 12 timmar... Nästa morgon var det regn och dimma så vi hade några timmar att sitta i stugan och hålla kaminen varm, äta mat och surra.

Dag 3. Tidigt på eftermiddagen började vi ana att dimman och regnet höll på att lätta så vi (jag, Niklas och Astrid) gick ner till båtarna för att ro våra 3 km över sjön. Vi hade fått veta att det fanns 4 båtar, och sedan innan visste vi att man måste se till att det ska finnas minst en båt vid vardera strand. När vi kom ner till båtplatsen fanns det en båt. Jaha.

Det innebar förstås att vi var tvugna att ro över med den till andra sidan där det låg tre båtar, ta en av dem på släp och ro tillbaka, lämna en av båtarna och sen ro över igen. Nu hade vi lite tur med att båten vi fick hade "dubbelkommando" så två personer kunde ro, och eftersom vi turades om blev det så att var och en av oss rodde 6 km var.

Vi fick blicka ut mot Rapadalen många gånger!
Den här lilla expeditionen tog två timmar, och när vi kom fram gick Astrid som var en van och vältränad vandrare iväg en liten stund före oss, med löfte om att ha varm kamin i raststugen vid Rittak.
Här följde en stigning på 320 meter, bitvis med lutning på sisådär 50-60°. Men att komma upp på platån och skåda utsikten gjorde det värt allt besvär.

Vackert väder och magisk utsikt!
Snart kom vi fram till raststugan där Astrid mycket riktigt hade kaminen varm. Vi slog upp tältet och satt sen inne i värmen i stugan och pratade och åt.

Vi hade båda redan vid första mötet med Astrid, var för sig, konstaterat att "den här hon är lesbisk". Inget konstigt med det, men just den här kvällen sa hon nåt roligt. Vi satt och pratade om udda maträtter, hon berättade att hon gillade gös och hade ett par riktigt bra recept som brukade uppskattas mycket bland vänner och bekanta. Jag sa att jag nog aldrig hade ätit gös. Och sen följde denna dialog:
A - Ja det finns ju en till grej jag gillar jättemycket som ingen kan fatta att jag kan äta.
Jag - Okej, vaddå?
A - Bäver.
Jag - Okej... *skärp dig skärp dig*... Ja det kan inte jag heller fatta, det skulle jag inte kunna tänka mig att äta! *duktig på att skärpa mig*
A - Men det är jättegott!!

Sen studerade vi taket i raststugen. Många, många vandrare hade lämnat avtryck där i form av autografer datum för övernattningar osv. Den bästa, och den ångrar jag verkligen att vi inte fotograferade, var av en som med kol hade ritat Skerfes topp omgiven av fjäll. Verkligen skitsnyggt gjort, nästan lite 3D-känsla över det, och på Skerfetoppen hade han ritat en liten gubbe som satt och sket. Texten löd "Jag bajsade på Skerfes topp 2007". Till höger hade han skrivit en engelsk översättning: "I took a shit on Skerfe 2007". Och till vänster hade han på halvknagglig tyska skrivit "Ich habe braune Bratwursten verlost an Skerfe 2007".
Vandrad sträcka 13 km.

Dag 4. Nästa morgon åt vi frukost och började bege oss mot Pårte. Vi hade bestämt att vi skulle gå till Kvikkjokk om vi orkade, annars skulle vi slå upp tältet nånstans på vägen och dela upp det på två dagar. Klart att fjällstationen i Kvikkjokk hägrade en del med sina varma duschar, sängar och hotellfrukost... Men när vi väl passerat Pårte där vi stannade till en stund för att äta, insåg vi att det inte fanns särskilt många rastplatser att välja på. Vandringen gick genom lappländsk urskog och så fort man stannade andades man in mygg. Den här sträckan, som enligt STF:s hemsida skulle vara så lätt och enligt kartan "luta neråt" hela vägen, var bitvis rejält jobbig då stigen för det mesta bestod av stora stenar och halkiga rötter. Välkuperat dessutom - backe upp och backe ner. Varje gång vi stannade för att ta nytt vatten ur nån bäck och vila fyllde jag på med MyggA för att hålla undan de Blodsugande Jävlarna, och trodde att jag höll mig fredad. Men myggen älskar ju mig av nån anledning...

Vi gick och gick och gick i 13 timmar med många vilopauser inklusive två längre stopp för matintag. Ungefär när jag tänkte "nä nu svimmar jag snart" kom vi ut på en skogsbilväg och plötsligt var Kvikkjokk alldeles nära. När vi såg den röda fjällstationen konstaterade jag att jag helt enkelt inte orkade jubla och tjoa, så som jag hade föreställt mig att jag skulle göra. Det var bara att stappla sig in och be om ett rum, sen ta en gudomlig dusch och hoppa i säng!
Vandrad sträcka 26 km.
På natten när jag gick på toa skrämde jag mig själv genom att titta i spegeln; jag var helt uppsvälld i ansiktet och jag insåg trots sömndimman att jag reagerat på alla de ca 100 myggbetten jag fått på vaderna. Jag var fortfarande svullen på morgonen men det gav med sig under frukosten som för övrigt var nåt av det godaste jag ätit i hela mitt liv! En helt vanlig hotellfrukost men ack så ovanlig ändå. Utsikten, forsen och det galna behovet av näring gjorde det till en kulinarisk upplevelse av stora mått.

Sen gick vi till bussen som skulle ta oss till Murjek för byte till tåg, men precis när vi skulle kliva på ringde snälla snälla pappa och meddelade att han kunde hämta oss i Vuollerim. Då slapp vi sitta 3,5 timmar i Murjek och vänta på tåget, istället fick vi åka bil raka spåret hem med stopp i Harads för lunch. Helt underbart!!

Jag är fortarande svullen från tårna upp över knäna, mina fotknölar syns öht inte. Vet inte om det beror på myggbett eller Ansträngning Över Gränsen men det ger nog med sig till imorgon.

Och på 4 dagar har kycklingarna växt till sig ordentligt! Stora dottern som varit hemma själv meddelade att en av dem gol i morse... Vi misstänker Elvis, det är ju den enda som skiljer sig från mängden med sin storlek, sin kam och sin avsaknad av bollfrisyr. Spännande att se hur länge vi och grannarna ska stå ut med ofrivillig väckarklocka. Om inte alla står ut får vi lägga ut raringen på Blocket.