Dag 1. Första överraskningen kom ganska direkt efter vi lämnat Saltoloukta fjällstation. Det började luta uppåt. Och det lutade uppåt och uppåt och verkade aldrig ta slut! Jag höll dock god min och vilade ganska frekvent. Väl uppe på platån, efter ca 280 m stigning fördelat på 3 km fick vi gå ganska plant några km.
Jag försöker inte posera snyggt, jag försöker lufta armhålorna.
I en raststuga på platån träffade vi ensamvandraren Astrid (fingerat namn) som hade gjort en brasa i kaminen.
Hon skulle också gå till Kvikkjokk, men valde att stanna i stugan över natten medan vi fortsatte 5 km till efter att ha intagit varsin påse frystorkad maträtt. Vi tältade på kalfjället och regnet kom på natten. Vandrad sträcka 15 km. Dag 2. Vi startade tidigt och började gå mot Sitojaure. Det var regn och dimma i luften. Här mötte vi plötsligt en man i 50-årsåldern som kom halvspringande med vandringsstavarna smattrande mot backen. Vi hejade glatt och småpratade med honom, så som "man gör" i såna här sammanhang. Senare fick vi veta att just denne man skulle gå hela Kungsleden på 8 dagar, dvs drygt 5 mil per dag. Antingen hade han många bokstäver eller så handlade det om ett rekordförsök. Håll utkik i Guiness rekordbok?
Sen forcerade vi lite ner mot Sitojaure för att hinna med båtturen över sjön, och det klarade vi. I båten åkte också två damer i 70-årsåldern som gjorde samma vandring som vi. De såg oförskämt pigga ut...! Väl över på andra sidan fanns en raststuga där vi sökte skydd från regnet ett par timmar innan vi började gå mot Aktse. Stigning 320 m varav det mesta infann sig på en enda km. Sista rycket innan platån gick vi sidledes i snö.
Många mikropauser blev det.
Väl uppe på platån befann vi oss antagligen i ett moln, så tyvärr såg vi inget av den förmodat vackra utsikten. Sen kom nästa chock; en brant nerför med blöta stenar och rötter i ungefär två kilometer. Att se Aktsestugan efter det var minst sagt religiöst. Vandrad sträcka 18 km.
Här valde vi att sova i stuga, vi behövde torka upp våra regnsura attiraljer. De två damerna i 70-årsåldern var redan där och såg fortfarande... äckligt!... pigga ut.
Här fanns en gudabenådad butik med ett imponerande sortiment! Värdparet var ruskigt trevliga och omgivningen vacker, kunde inte bli så mycket bättre!
Några timmar senare kom Astrid traskande, hon tältade på gården men torkade upp sina blöta grejer i vår del av stugan. Den natten sov vi 12 timmar... Nästa morgon var det regn och dimma så vi hade några timmar att sitta i stugan och hålla kaminen varm, äta mat och surra.
Dag 3. Tidigt på eftermiddagen började vi ana att dimman och regnet höll på att lätta så vi (jag, Niklas och Astrid) gick ner till båtarna för att ro våra 3 km över sjön. Vi hade fått veta att det fanns 4 båtar, och sedan innan visste vi att man måste se till att det ska finnas minst en båt vid vardera strand. När vi kom ner till båtplatsen fanns det en båt. Jaha.
Det innebar förstås att vi var tvugna att ro över med den till andra sidan där det låg tre båtar, ta en av dem på släp och ro tillbaka, lämna en av båtarna och sen ro över igen. Nu hade vi lite tur med att båten vi fick hade "dubbelkommando" så två personer kunde ro, och eftersom vi turades om blev det så att var och en av oss rodde 6 km var.
Vi fick blicka ut mot Rapadalen många gånger!
Den här lilla expeditionen tog två timmar, och när vi kom fram gick Astrid som var en van och vältränad vandrare iväg en liten stund före oss, med löfte om att ha varm kamin i raststugen vid Rittak.
Här följde en stigning på 320 meter, bitvis med lutning på sisådär 50-60°. Men att komma upp på platån och skåda utsikten gjorde det värt allt besvär.
Vackert väder och magisk utsikt!
Snart kom vi fram till raststugan där Astrid mycket riktigt hade kaminen varm. Vi slog upp tältet och satt sen inne i värmen i stugan och pratade och åt.
Vi hade båda redan vid första mötet med Astrid, var för sig, konstaterat att "den här hon är lesbisk". Inget konstigt med det, men just den här kvällen sa hon nåt roligt. Vi satt och pratade om udda maträtter, hon berättade att hon gillade gös och hade ett par riktigt bra recept som brukade uppskattas mycket bland vänner och bekanta. Jag sa att jag nog aldrig hade ätit gös. Och sen följde denna dialog:
A - Ja det finns ju en till grej jag gillar jättemycket som ingen kan fatta att jag kan äta.
Jag - Okej, vaddå?
A - Bäver.
Jag - Okej... *skärp dig skärp dig*... Ja det kan inte jag heller fatta, det skulle jag inte kunna tänka mig att äta! *duktig på att skärpa mig*
A - Men det är jättegott!!
Sen studerade vi taket i raststugen. Många, många vandrare hade lämnat avtryck där i form av autografer datum för övernattningar osv. Den bästa, och den ångrar jag verkligen att vi inte fotograferade, var av en som med kol hade ritat Skerfes topp omgiven av fjäll. Verkligen skitsnyggt gjort, nästan lite 3D-känsla över det, och på Skerfetoppen hade han ritat en liten gubbe som satt och sket. Texten löd "Jag bajsade på Skerfes topp 2007". Till höger hade han skrivit en engelsk översättning: "I took a shit on Skerfe 2007". Och till vänster hade han på halvknagglig tyska skrivit "Ich habe braune Bratwursten verlost an Skerfe 2007".
Vandrad sträcka 13 km.
Dag 4. Nästa morgon åt vi frukost och började bege oss mot Pårte. Vi hade bestämt att vi skulle gå till Kvikkjokk om vi orkade, annars skulle vi slå upp tältet nånstans på vägen och dela upp det på två dagar. Klart att fjällstationen i Kvikkjokk hägrade en del med sina varma duschar, sängar och hotellfrukost... Men när vi väl passerat Pårte där vi stannade till en stund för att äta, insåg vi att det inte fanns särskilt många rastplatser att välja på. Vandringen gick genom lappländsk urskog och så fort man stannade andades man in mygg. Den här sträckan, som enligt STF:s hemsida skulle vara så lätt och enligt kartan "luta neråt" hela vägen, var bitvis rejält jobbig då stigen för det mesta bestod av stora stenar och halkiga rötter. Välkuperat dessutom - backe upp och backe ner. Varje gång vi stannade för att ta nytt vatten ur nån bäck och vila fyllde jag på med MyggA för att hålla undan de Blodsugande Jävlarna, och trodde att jag höll mig fredad. Men myggen älskar ju mig av nån anledning...
Vi gick och gick och gick i 13 timmar med många vilopauser inklusive två längre stopp för matintag. Ungefär när jag tänkte "nä nu svimmar jag snart" kom vi ut på en skogsbilväg och plötsligt var Kvikkjokk alldeles nära. När vi såg den röda fjällstationen konstaterade jag att jag helt enkelt inte orkade jubla och tjoa, så som jag hade föreställt mig att jag skulle göra. Det var bara att stappla sig in och be om ett rum, sen ta en gudomlig dusch och hoppa i säng!
Vandrad sträcka 26 km.
På natten när jag gick på toa skrämde jag mig själv genom att titta i spegeln; jag var helt uppsvälld i ansiktet och jag insåg trots sömndimman att jag reagerat på alla de ca 100 myggbetten jag fått på vaderna. Jag var fortfarande svullen på morgonen men det gav med sig under frukosten som för övrigt var nåt av det godaste jag ätit i hela mitt liv! En helt vanlig hotellfrukost men ack så ovanlig ändå. Utsikten, forsen och det galna behovet av näring gjorde det till en kulinarisk upplevelse av stora mått.
Sen gick vi till bussen som skulle ta oss till Murjek för byte till tåg, men precis när vi skulle kliva på ringde snälla snälla pappa och meddelade att han kunde hämta oss i Vuollerim. Då slapp vi sitta 3,5 timmar i Murjek och vänta på tåget, istället fick vi åka bil raka spåret hem med stopp i Harads för lunch. Helt underbart!!
Jag är fortarande svullen från tårna upp över knäna, mina fotknölar syns öht inte. Vet inte om det beror på myggbett eller Ansträngning Över Gränsen men det ger nog med sig till imorgon.
Och på 4 dagar har kycklingarna växt till sig ordentligt! Stora dottern som varit hemma själv meddelade att en av dem gol i morse... Vi misstänker Elvis, det är ju den enda som skiljer sig från mängden med sin storlek, sin kam och sin avsaknad av bollfrisyr. Spännande att se hur länge vi och grannarna ska stå ut med ofrivillig väckarklocka. Om inte alla står ut får vi lägga ut raringen på Blocket.
2 kommentarer:
Det låter fantastiskt mysigt trots allt.
Ja det är mysigt! Och spännande på nåt sätt att kolla av hur mycket man kan stå ut med... :-)
Skicka en kommentar