För några veckor sen hittade jag bloggen
Sabinas kamp, och sakta men väldigt säkert har jag insett ett och annat.
1. Jag är frisk.
2. Jag har absolut ingenting, nada, att klaga på.
De små bekymmer jag eventuellt skulle kunna uppfinna i mitt liv är totalt ingenting i jämförelse... Det är ju helt enkelt så att man skäms när man inser att man nyss klagat över att det snöade ymnigt i tre dagar så man blev tvungen att skotta. Eller ännu värre; att jag klagade över att jag hade så mycket över mig när jag skulle tenta i italienska.
Suck. Hur världsfrånvänd får man bli?
Sabina kämpar för sitt LIV och ingenting annat. Ingen jävla snöhög på infarten eller nån larvig tentamen. Jag har världens lättaste liv, punkt.
För denna insikt leder ju ofelbart också till att Sabina inte är ensam, tyvärr. Eller det vore ju extremt konstigt om det var bara just hon i hela Sverige, det finns många
individer...
... som kämpar för sina liv. Följ bara vissa av länkarna i Sabinas blogg... och betänk att detta är en bråkdel av verkligheten.
Och om nu inte den här Sista Chansen skulle funka för Sabina, hur blir det då? Om hennes barn blir moderlösa, hur blir det då? Jag försöker tänka att barn i alla tider har mist föräldrar i unga år och det har i slutändan blivit bra trots allt. Kanske har de fått någon slags paradoxal gåva i att i så unga år mist en förälder? Kanske har det gett dem en extra dos av ödmjukhet inför livet, en sorg och saknad som inte bara söndrat utan också stärkt? Jag måste tänka så, för mina barn kan mista en förälder när som helst. Jag kan dö imorgon! Hur kommer det sig att man går omkring och inbillar sig att morgondagen kommer att se likadan ut som idag?
En sak kan jag säga; Sabina har insett att morgondagen kan se helt annorlunda ut, och hon tar vara på dagen som ÄR. Hon är en sån jäkla sockersnyta, I love her.
