Tre små grisar

Senaste nytt från barnkammaren; de sover extremt gott. Pojken ligger högst upp i hörnet och hans systrar nedanför. Svårt att tro att de ska växa upp till relativt slanka individer.

Operation Badrum närmar sig.

Det känns lite dubbelt; dels vill vi alla ha ett nytt fräscht badrum, dels är vi stundtals sex personer som då ska dela på en toalett och en dusch. Bara tanken på hur vi ska organisera tandborstningen på kvällarna känns nästan komisk, så hur ska det inte bli med fem fåfänga sminkningar varje morgon? Måtte operationen inte ta alltför lång tid... *bävar*
Litegrann har vi tänkt på framtiden just när det gäller de här smink- och tandborstfrågorna, vi kommer nämligen att ha två tvättställ i badrummet, två såna här:



De ska sättas i en baddrumsmöbel som vi helt ambitiöst tänkt bygga själva av t.ex mdf-skiva som vi klär med samma klinkers som vi ska ha på golvet. Kan ju bli hur snyggt som helst om det blir som det ser ut i mitt huvud. Tanken är att vi också ska ha två speglar ovanför vardera tvättställ, och två sminklogebelysningar på vardera sida samt en i mitten.
Och så ska vi ha en sån här toalettstol:



Och en sån här duschhörna:



De här sakerna är beställda via K-Rauta och vi hade sån flax att just nu i januari lämnar Hafa 20% på allt.
Vitt, vågigt kakel till väggarna och nån slags sandfärgat klinker till golvet är inköpt och där hade vi också tur: 60% rabatt. Många sköna tusenlappar har vi sparat! Förberedelse för installation av tvättmaskin ska göras. Golvbrunn ska bytas och flyttas. Och vi har knappt funderat på övrig inredning (högskåp och sånt), tänker att vi nog får släppa det tills annat är klart helt enkelt, när vi ser hur det ser ut. Åh gud vilket projekt... Orkar man med en omfattande köksrenovering till sommaren verkligen?

Chihuahua på ingående

Mina föräldrar ska skaffa vovve. Det är nu 27 år sedan vår älskade lilla Lotta (may she rest in peace) gick ur tiden, så det är väl hög tid att återigen våga sig på hundägarskapet. Den lille gossen är redan utsedd, han blir tre veckor gammal idag. Men vi har bara fått se honom på kort:





Hur söt kan man vara på en skala?

Ett alldeles vanligt samtal

Maken står i köket med ett recept på kladdkaka och skriver upp vad vi behöver handla.

Maken: 100 gram vit blockchoklad choklad, och 100 gram mörk... Det ska inte vara brun då?
Jag: Brun? Det finns ljus och mörk blockchoklad.
Maken: Näe, här står det vit.

Ja, vad säger man?

Äntligen vinter

Vi är snart i februari och först nu har det blivit verklig vinter. Snökaoset häromdagen och den påföljande kylan har gjort sitt, och lägg till en sol på det så får man en så här vacker vy utanför huset:



På tal om huset så håller närmaste grannen på att flytta nu. Det är ett par i 35-årsåldern som köpt huset, vi hoppas de är trevliga. Man vet vad man har men inte vad man får, brukar det ju heta. En kollega till mig har också nyss fått nya grannar och kvinnan visade sig vara en person som min kollega avskytt och bråkat med under gymnasietiden. Så nu är min kollega i alla fall lite nöjd över att de har en hög häck mellan husen. Kan inte vara så himla kul. Även om det låter lite komiskt för en utomstående.

Körsbäret på tårtan

Avslutar den här inläggskaskaden med Ted Nugent, vars åsikter om vapenpolitik jag knappast håller med om, men dock... (inte bästa videon, men bästa ljudet).

Och nu kommer ett sant "Odi".

Då jag ändå är inne på temat musik i allmänhet och 70-talsmusik i synnerhet... Jag avskyr verkligen snorvalpar som fått sitt första jobb som musikrescensent på lokaltidningen och tror sig veta något överhuvudtaget. Ett sånt jobb kräver naturligtvis en genuint musikintresserad person och inte nåt finnigt, flottigt "hej jag söker sommarjobb"-pucko som inte brytt sig ett jota om musik förrän 1997.
Nazareth hade den goda smaken att besöka Pajala 1984 (tror jag att det var) och sedan Luleå 2006 och jag var med båda gångerna. Och det enda rescensenten för NK klarade av att bräka ur sig var detta. Stackars pojk, vad mycket han har missat i sitt liv. Morning Dew, t.ex.

Mera covers

Vet inte vad det är med mig och 70-talsmusik? Jag var 5-15 år under 70-talet och visst, min egen ålder kan ha haft en viss prägling. Men väldigt mycket som jag tror jag aldrig hörde då, har jag upptäckt nu, och det är bara att konstatera att jag har en viss förkärlek för sånt som skrevs i skuggan av Vietnam-kriget (egen tolkning). Och när jag ändå är inne på covers (det finns ju hur många som helst, men bara för att ta ett snyggt exempel) vill jag här notera att Blue Öyster Cults "Don´t fear the Reaper" också har tolkats av HIM. Jag gillar båda, men på helt olika sätt. BÖC`s version vinner i längden. BÖC kommer förresten att uppträda i Sölversborg i juni i år, på Sweden Rock Festival. Jag avundas er, Sölvesborgare.

Hurt

Nine Inch Nails Trent Reznor skrev den alldeles fruktansvärt bra låten "Hurt" som sedan också tolkades av Johnny Cash. Jag gillar verkligen NIN´s version, men Cash´s version är fullkomligt lysande! Vet inte om det är det att det är en äldre farbror man hör, eller om det är det att man kan inbilla sig att Cash valt att göra den pga att han kände igen sig i texten? Jag antar att Trent Reznor kanske också kände igen sig i texten eftersom han skrev den, men ändå... Det är något rörande över Johnny Cash och dessutom är han död och det brukar ju rendera en del poäng konstigt nog. När jag hör NIN njuter jag bara, och när jag hör Cash vill jag snarare gråta.
Johnny Cash´s version

Snökaos á la helvetes jävla skit.

Hade jag vetat hur det skulle se ut på vår gata hade jag lämnat bilen på jobbet och tagit bussen hem. Fast jag hann rätt långt, hade bara ca 50 meter kvar till huset innan jag körde fast. Hämta barn och spadar. Skotta gatan. För hand. Få hjälp att komma loss av två snälla grannar. Köra i 2 km/h med spinnande dansande däck fram till infarten. Börja skotta infarten. Ha 200 i puls. Svära. Skotta gatan också. Maken kom, och körde fast. Skotta loss den bilen också. Jag svor, maken skrattade. Ibland tänker jag att om han varit gift med nån annan än mig kanske han skulle få en spade i skallen, men på mig funkar det bra. Bonustjejerna hade redan skottat i 90 minuter innan vi kom så de fick massor av beröm och lön. (mina tjejer hade feber respektive var tvungen att äta för hon höll på att dö av svält. Jajamen.)Jag skottade en timme och maken 45 minuter. Så, 195 minuters aktivt skottande och DET HAR INTE SLUTAT SNÖA ÄN!!!

Senaste boksluket.

Har precis läst ut Isobel Hadley-Kamptz "Jag går bara ut en stund". Det var faktiskt länge sen jag läste ut en bok så snabbt, det tog bara en knapp vecka! Med tanke på att jag brukar somna efter 2-3 sidor (läser bara då jag gått i säng) är det ju snudd på sjukt. I alla fall, först tänkte jag att boken var helt självbiografisk, med sidohistorier och allt, och kunde inte mitt i all bedrövelse och sorglighet låta bli att undra hur hon hade löst det här med att hennes man såklart skulle läsa boken? Är de verkligen fortfarande ihop efter detta? Fick de sitt barn? Hur gick det sen, hur gick det sen? Nu har jag förstått att kanske inte precis allt är plockat rakt ur verkligheten. Eller? Spännande frågor man går och ruvar på. :-)



Nu har jag påbörjat Paulo Coelhos "Häxan från Portobello", och fast jag tuppade av redan efter 4 sidor kan jag säga att den bådar gott. Riktigt gott.

Men kolla på den här stackaren.

Sitter där alldeles ensam på en klippa på Mars. Måste ju vara skittrist. Undrar vad han äter? Eller är det en hon? Ja det spelar kanske inte så stor roll när man är singel på Mars. Inte konstigt att man sträcker ut armen åt minsta lilla sattelit som svischar förbi. Artikel i Aftonbladet.

Sötaste mannen.

I morse när jag stod i duschen studsade maken in i badrummet och ropade Hejdå! Men va fasen, tänkte jag, han steg ju upp för fem minuter sen?! Han gör ofta så, kliver upp och klär på sig, springer ett varv bland barnens rum och ropar Gomorron och sen säger han Hejdå... Jag brukar sucka och klaga, jag skulle ju gärna umgås lite, planera middag och så, bara en liten stund. Så, där stod jag med balsam i håret och svarade "Men, vad bråttom du har jämt!"
Nu hör det kanske till saken att maken har slutat snusa. Och kanske brist på nikotin gör en människa lite... krånglig? För han reagerade med att fräsa att han måste ju för fan fara för att kunna komma hem i vettig tid på eftermiddagen. Såå inte likt honom.
Och sen, på eftermiddagsfikat på jobbet fick jag telefon. Det var V i receptionen som sa att jag skulle komma förbi henne på vägen från fikarummet, för jag skulle hämta blommor som levererats. Såå likt honom.
Kollegerna vek inte en tum från min sida och krävde att jag skulle öppna papperet och läsa kortet högt, de hade verkligt svårt att tro att jag inte har en älskare. På andra plats kom att det skulle vara en av mina patienter som skickat blommorna.
När det stod klart att det verkligen var maken fick de kvinnliga kollegerna nåt blankt i blicken och de manliga la armarna i kors och sa "Det här kommer vi aldrig att berätta hemma."
Limefärgade rosor, det var nåt nytt för mig. Såklart att de måste förevigas!
Jag har nog världens sötaste man.

Jag vet, det är fyra månader kvar...

... men nu när resan är bokad kan jag inte låta bli att fantisera om vilka mataffärer vi ska gå i, vad vi ska äta till vinet på kvällarna och såklart vilket vin vi ska dricka. Det finns en supermarket högst upp på viale Dante i Riccione som utlöser snålvattenavgång. Allt ser så himla gott ut, till och med mejeridisken är lockande. Men det bästa är charkdiskarna... I en ligger kött och korvar, i en annan fisk och skaldjur, i en tredje olika grönsakspåhitt som grillade auberginskivor i lag eller grillade paprikabitar eller squashröror... hur mycket som helst, man måste smaka allt tycker man. Och i den sista ligger ostar... Stora hårdostar och mindre färskostar, personalen skär och paketerar i underbara vaxade papper och det vattnas i munnen på mig nu. Bemannad bröddisk har de också. Foccaccia med lök och tomater och doftande kryddor. Mumma. Det är så tydligt att italienarna har en stor stolthet i sin matkultur, när till och med en sketen liten supermarket har ett sånt lockande utbud. Sen finns ju större butiker också, som COOP (tror banne mig det är nåt samarbete med svenska COOP där), där man kan vandra en halv dag och tindra med ögonen.

Det blir femte gången jag reser till Italien och det blir inte den sista. Jag har en liten dröm om att nån gång få vara en av dem som står och sopar trottoaren framför min butik varje morgon, bara några år, och sen komma hem igen.

Rimini, qui vengo!

Igår bokade jag och polare M en resa till Rimini! Vi åker 12:e juni och bor en vecka på hotell... sååå jävla underbart. Jag lämnar de stendöva tonåringarna hos min man som verkar ha längre stubin, och han får gärna resa bort när hans stubin är slut. Egentligen skulle jag behöva åka typ igår, men Italien är inte lika charmerande i januari, som i juni.

Det är märkligt att tonåringar kan resonera "jag älskar dej mamma/pappa men jag har verkligen ingen lust att respektera det du säger". Det har väl med det där nybevisade kaoset att göra, det är kaos i tonåringars hjärnor. Hoppas det inte håller i sig hela tonårstiden bara för då blir jag tokig på allvar. Det enda som tycks betyda något är mobiltelefonen, msn och internet i största allmänhet, kompisar och killar samt att säga "okej" så övertygande som möjligt utan att faktiskt ha hört vad man okejat.

Sen är det väl det, för mig, att jag inte på riktigt har barnens biologiska pappa att dela det här arbetet med. Han sjappade 90 mil bort för några år sen och har inte mycket till kontakt med sina barn. Maken gör absolut allt han kan och är ju egentligen mycket mer pappa än den biologiska, men det blir inte samma sak. Som det är nu är han i första hand ett stöd för mig eftersom mina döttrar kan hävda att de inte behöver lyssna på honom så noga, och jag menar, i vilken kärnfamilj är den ena föräldern "ett stöd för den andre"? Så, samma sak är det ju inte. (inte för att jag skulle vilja byta för allt smör i Småland.) Så istället för den avlastningen har vi makens döttrar hos oss halva tiden också och jag hinner faktiskt nästan aldrig andas. Nu ska jag utnyttja Rimini-veckan till att verkligen ladda batterierna och komma tillbaka med nya krafter.

Jag skrotade min gamla blogg

Den var alldeles för gryllig och ostrukturerad och jag skulle gärna se den som ett pilotprojekt som lärt mig hur jag egentligen vill att min blogg ska vara. Men sanningen är att "jag får se". Dessutom har jag bytt adress från blog.se till den här så nu måste jag dessutom lära om, här ser det ju inte likadant ut och sånt stör mig, men jag vet att det är bra för intelligensen att lära nytt hela tiden. Snilleträning, typ. Så, nu ska jag posta det här och sedan sätta mig och fila på inställningar och experimentera. Och sen börjar jag om.

Ämnena kommer att vara från "hatar" till "älskar" och allt däremellan, därav namnet Odi et amo. Några Dagens Outfit-inlägg kommer inte att förekomma utom i så fall i alldeles vansinnigt speciella tillfällen. Och gift mig har jag ju redan gjort så jag vet inte riktigt vad som skulle kunna föranleda ett sånt påhitt... men man vet ju aldrig.