Igår bokade jag och polare M en resa till Rimini! Vi åker 12:e juni och bor en vecka på hotell... sååå jävla underbart. Jag lämnar de stendöva tonåringarna hos min man som verkar ha längre stubin, och han får gärna resa bort när hans stubin är slut. Egentligen skulle jag behöva åka typ igår, men Italien är inte lika charmerande i januari, som i juni.
Det är märkligt att tonåringar kan resonera "jag älskar dej mamma/pappa men jag har verkligen ingen lust att respektera det du säger". Det har väl med det där nybevisade kaoset att göra, det är kaos i tonåringars hjärnor. Hoppas det inte håller i sig hela tonårstiden bara för då blir jag tokig på allvar. Det enda som tycks betyda något är mobiltelefonen, msn och internet i största allmänhet, kompisar och killar samt att säga "okej" så övertygande som möjligt utan att faktiskt ha hört vad man okejat.
Sen är det väl det, för mig, att jag inte på riktigt har barnens biologiska pappa att dela det här arbetet med. Han sjappade 90 mil bort för några år sen och har inte mycket till kontakt med sina barn. Maken gör absolut allt han kan och är ju egentligen mycket mer pappa än den biologiska, men det blir inte samma sak. Som det är nu är han i första hand ett stöd för mig eftersom mina döttrar kan hävda att de inte behöver lyssna på honom så noga, och jag menar, i vilken kärnfamilj är den ena föräldern "ett stöd för den andre"? Så, samma sak är det ju inte. (inte för att jag skulle vilja byta för allt smör i Småland.) Så istället för den avlastningen har vi makens döttrar hos oss halva tiden också och jag hinner faktiskt nästan aldrig andas. Nu ska jag utnyttja Rimini-veckan till att verkligen ladda batterierna och komma tillbaka med nya krafter.
Det är märkligt att tonåringar kan resonera "jag älskar dej mamma/pappa men jag har verkligen ingen lust att respektera det du säger". Det har väl med det där nybevisade kaoset att göra, det är kaos i tonåringars hjärnor. Hoppas det inte håller i sig hela tonårstiden bara för då blir jag tokig på allvar. Det enda som tycks betyda något är mobiltelefonen, msn och internet i största allmänhet, kompisar och killar samt att säga "okej" så övertygande som möjligt utan att faktiskt ha hört vad man okejat.
Sen är det väl det, för mig, att jag inte på riktigt har barnens biologiska pappa att dela det här arbetet med. Han sjappade 90 mil bort för några år sen och har inte mycket till kontakt med sina barn. Maken gör absolut allt han kan och är ju egentligen mycket mer pappa än den biologiska, men det blir inte samma sak. Som det är nu är han i första hand ett stöd för mig eftersom mina döttrar kan hävda att de inte behöver lyssna på honom så noga, och jag menar, i vilken kärnfamilj är den ena föräldern "ett stöd för den andre"? Så, samma sak är det ju inte. (inte för att jag skulle vilja byta för allt smör i Småland.) Så istället för den avlastningen har vi makens döttrar hos oss halva tiden också och jag hinner faktiskt nästan aldrig andas. Nu ska jag utnyttja Rimini-veckan till att verkligen ladda batterierna och komma tillbaka med nya krafter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar