Angående kvinnan på planet

Jo, jag skulle ju berätta om resan ner till Kreta.
Redan på Kallax, eller Luleå Airport som det visst heter nuförtiden, var stämningen hög. Tja, det var lördagkväll och folk var på väg ut på solsemester så det förvånade oss inte alls.
Vi hade platserna A och B på en rad, dvs fönster- och mittenplats, och när vi kom fram till den raden hade en man satt sig på mittgångsplatsen. Han reste sig givetvis för att släppa fram oss, och när han gjorde det... Kvinnan på andra sidan mittgången utbrast att hon minsann skulle byta plats med honom så fort som möjligt. Vi fattade inte riktigt just då, men satte oss på våra platser och tänkte inte så mycket mer på det.

Planet hann inte börja taxa ut innan hon gjorde slag i saken. Gapandes. Mannen bredvid oss visade sig vara hennes man, och det var bara för honom att byta plats. Sagt och gjort, hon satte sig bredvid mig och hejade glatt med VÄLDIGT simmig blick. Sen pratade hon oavbrutet och med hög volym tills planet började ta fart precis innan det lyfte. Hon var alltså flygrädd. Behandlingen var sprit, som hon hade i små plastflaskor i sin handväska. Och hennes önskan var att jag skulle sitta där och supa MED henne. Från hennes små plastflaskor, som flygplatspersonalen "VARIT DUMMA NOG ATT SLÄPPA IGENOM HENNE MED, HARREGUU, DE HADD JU KUNNA VARA NITROGLYCERIN!! SKÅL!!" På flaskorna hade hon satt små tejpar med olika roliga ord, typ "Remover".
Sen förklarade hon, med alldeles för hög volym, varför hon velat byta plats med sin man. Jomen det var ju för att de människorna hon hamnat bredvid, ett ungt par, såg så fruktansvärt tråkiga ut, ja nästan döa. "TÄNK VA HEMSKT Å SITTA BREVE DEN DÄR. DE DÄR SPÖKET". Nää, då hade hon sett oss och tyckt att vi såg mycket roligare ut. Man tackar.

Jaha, när sen planet var i luften och hennes tillfälliga paralys hade släppt var hon igång igen. Hela tiden med samma höga volym och jag tänkte "Åh nej, folk kommer att tro att vi är i hennes sällskap...". Hennes egen sprit, som hon för övrigt kallade Siknäsbrännvin, tog ju slut ganska snabbt, och då satt hon och upprepade att hon tyckte de kunde komma med drickavagnen nu. När den väl kom köpte hon på sig några småflaskor och frågade om hon kunde få ha dem på mitt bord. Hon kunde inte fälla ner sitt eget för hon var lite för rund för det. Ja vad ska man säga? Hon fick ju det.

Sen började filmen, jag och Emelie hade köpt ett par lurar som vi delade på. Då pratade hon sönder hela skiten genom att med jämna mellanrum, högt, tala om att hon inte gillade den där typen av filmer.

Jaa, sådär höll det alltså på i 4 timmar. Jag fick veta massor om henne, henns barn, hennes syster och systerson med familj. När vi skulle börja gå ner i höjd for hon iväg och frågade kabinpersonalen när de skulle komma med drickavagnen, men de hade då förklarat att vi snart skulle landa och därför inte serverade mer. Då hade människan svarat "MEN JAG TYCKER INTE OM ATT LANDA! JAG BEHÖVER SPRIT!" Fast det fick hon inte, till hennes stora förtret.

Det går inte att beskriva hur fruktansvärt skönt det var att kliva av planet! Och inte bodde de på samma hotell som vi heller... :)

Stackars satar, tänk vad de får stå ut med.