Jag visste det!

Jag visste att jag skulle hamna i nån slags rastlöshetslimbo efter alla dessa projekt vi jobbat med de senaste månaderna. Nu när allt börjar bli klart och endast detaljer återstår (och hur jävla många detaljer kan egentligen sånt här innebära? Fjortonhundra?) finner jag mig närmast lamslagen. Jag vill jobba med nåt, men samtidigt vänder jag medvetet bort blicken när jag närmar mig det där stället där det saknas en list, eller där det står en massa skrot som skulle behöva städas bort. För jag orkar inte och vill inte ta tag i det. Niklas verkar känna likadant, han tittar med stor frenesi på Friidrotts-VM och spelar Entropia från det att middan är undanstökad tills vi ska gå i säng. Ungefär så. Det har blivit vakuum i huvet, jag måste hitta på nåt slags projekt men orkar inte tänka. Bara nåt litet, oansenligt.

Kollade vad jag skrev för prick ett år sedan. Då hade jag just varit på första lektionen i italienska och Niklas hade precis fått besked från Dubai att de var i färd med att boka hans resa. Vad mycket som hänt sen dess, egentligen är det ju helt otroligt att det bara gått ett år!

Jag vill resa bort lite.