Märkligt hur mycket man kan liksom växa ihop. Nu när inte Niklas har någon dator och vi mer eller mindre är utlämnade till sms-kontakt känns saknaden värre än nånsin, även fast jag ju vet att han är på väg hem! (nån gång nästa vecka får han åka hem, inte till helgen tyvärr). Hur överlevde de förr, när de var tvugna att skriva med penna på ett papper och skicka med postiljonen? Hemska tanke. (ja jag inser att vi är bortskämda nu förtiden och i "denna del av världen". :-))
Jag måste få helgen att gå, och inte genom att städa, hade jag tänkt.
8 kommentarer:
Går nog åt mycket choklad för att överleva... ;-)
Ah, låter som en bra grej.
Choklad och vin till helgen får det bli. ;-)
Tack för din fina ord hos mej,
det där att ej prata skit har jag varit noga med men deras pappa har spytt galla över mej i alla år,
ha en go kväll
Ja hur sjutton överlevde de då på stenåldern egentligen? Penna, papper och postgång liksom... huvva!
Soffie: Det är bara att sätta sig över sånt och hålla ryggen fri. :-)
Jennie: ja eller typ ba behöva GÅ till en annan kontinent ba typ, fan va surt.
:-D
Niklas tar sig hem bekvämare än Arn i alla fall, det är jag övertygad om!
Och du har ju lyckligtvis sluppit sitta inspärrad i ett kloster! Alltid något.
Ja, helt sant. :-D
gud va kul att niklas kommer hem,jag förstår att du länktat .det har jag med, ha de gott inger
Skicka en kommentar