Den kom stövlande upp ur diket och satte framklövarna på vägbanan och jag hann konstatera att det enda jag kan göra är att sakta ner så mycket som möjligt (fanns ingenstans att gira undan heller) utan att få sladd och snurra runt, men smälla kommer det att göra. Att göra den bedömningen och inte känna något som helst tvivel var en otroligt märklig känsla, jag liksom bara accepterade det och hoppades att vi skulle överleva!
Men då vände älgen tillbaka till diket! Gulliga underbara stackars förvirrade älg!
Och efter några sekunder kom den där värken i låren som jag alltid har undrat över. Är det nåt adrenalinpåslag som gör det? Kroppen gör sig beredd på flykt och språngmarsch men man sitter ju bara där, när man sitter i en bil... Efter ytterligare ett par minuter började vi skratta halvhysteriskt åt hur jag hade uppfattat dotterns röst. Sen var jag lite stirrig ett par timmar faktiskt, de är skrämmande de där djuren när de kommer upp på vägen. Och på den där vägen av alla ställen!?
Nu har jag hämtat mig så pass att jag har ägnat kvällen åt att förbereda för helgens tårt-lek. Rapport om det imorgon.
Se upp för älgar.
3 kommentarer:
Jag var med om en liknande nära döden upplevelse på vägen mellan Rutvik och Kyrkbyn. Fruktansvärt att föreställa sej det där stora djuret på bilen, men det gick bra även för mej. Tack och lov.
De är skitläskiga! Och i mitt fall var det så totalt oväntat och overkligt, det finns ju liksom ingen skog där...? :))
Kom förresten på hur min kusin beskrev hur hon tänkte när hon körde på en älg, hon hade konstaterat att det enda hon kunde göra var att ducka så mycket som möjligt. Och det var tur att hon gjorde det, älgen hamnade på taket som trycktes till rejält. Usch.
Skicka en kommentar