Buhu. Känns nästan värre den här gången, för nu vet man ju på nåt sätt hur lång tid tre månader är. Fast man vet aldrig, före jul avskedade de massor med folk på företaget där han jobbar, så han kanske kommer hem rätt vad det är!
I alla fall kändes det helt rätt att börja plocka bort julen när jag kom hem från flygplatsen efter att ha skjutsat ut honom. Jag vill ha bort den "tiden" ur huset och börja koncentrera mig på nästa milstolpe, nämligen resan i april. Milstolpen efter det blir när han ska komma hem i sommar. Och efter det när han ska komma hem för gott till hösten. Allt detta förutsatt att han inte blir avskedad förstås.
Jag pratade nyss med honom, han sitter vid gaten på Arlanda och ska strax kliva på. Han har sett både tjejen som satt bakom mig på vägen hem senaste resan, hon som härjade med min stolsrygg, och de båda familjerna som masade sig ur planet i väldig lugn och ro när alla stod och väntade i bussen. Ja där ser man.
Jag har inte gett nåt nyårslöfte i år heller, jag brukar lova mig själv saker lite hött och mött under året ändå. Fast lite halvlöst sådär har jag lovat mig själv att inte fortsätta med italienskan med samma press som under hösten. Jag har betällt böckerna så dörren står öppen, hinner jag så tentar jag, annars får jag väl strunta i det då. Att hinna med heltidsjobb, hus och två tonåringar känns rätt lagomt och behöver inte späs på med ytterligare "måsten". Det skulle ju bara vara en kul grej, så då gör jag det till det också. Men första delen ska jag tenta av om två veckor i alla fall.
Nej, nu ska jag ta tag i julförintelsen!
4 kommentarer:
Så jobbigt för dig att han åkt tillbaka. :-(
Men du ska se att "vips" är det april och ni ses igen!
Tycker att månaderna går så fort nuförtiden..
Ja, jag saknar honom så jag mår fysiskt illa! Jag försöker tänka att det går mot vår och att det ska bli ljusare ute och så, och att tiden kommer att gå fort. :-)
Vi gick förbi ert hus i fredags och så suckade vi och tittade på varann och mumlade något om "usch så sorgligt det måste vara" innan vi lyckades påminna oss om att Niklas ju faktiskt inte är död eller livstidsdeporterad.
Men usch ändå liksom...
*S*, jamen precis så sorgligt var det. Särskilt på torsdag kväll, då var det inte nära till skratt så att säga. Men det ska nog bli bättre, det blev det förra gången. :-)
Skicka en kommentar